Någon gång i början av 90-talet satt jag och en vän och förundrades av det nya mediets möjligheter. Vi brukade träffas väldigt regelbundet och bland de många intressen vi delade var de möjligheter som datorerna gav. Vi var båda aktiva på flera BBS:er, så när de första beskrivningarna av World Wide Web började sippra ut på dessa mötesplatser samlade vi genast så mycket information vi kunde. Just den aktuella kvällen hade vi båda läst en synnerligen upplyst artikel om vad internet och webben skulle kunna komma att erbjuda. Så här i efterhand kan jag konstatera att artikeln väldigt väl beskrev hur utvecklingen kom att bli. När jag och min vän ivrigt hade bollat den ena idén efter den andra kring vad detta skulle kunna göra för våra verksamheter, återkom min vän till en av sina lite mer tråkiga käpphästar. En sak som vi nämligen INTE delade var synen på behovet av en folkbildning.

-Men, sa min vän, det har kommer ju definitivt att innebära slutet för din folkbildning. Nu kommer ju ingen behöva vika en bestämd kväll för att gå i studiecirkel eller åka till en folkhögskola. Alla kommer ju kunna sitta framför sina datorer och hitta vilka kunskaper som helst. Folkbildningen kommer inte att behövas.

Jag förstod hans argument, men kände direkt i magen att något i hans resonemang inte stämde. Retrospektivt kan jag erkänna att magkänslan förmodligen också berodde på att jag ville ha rätt. Både han och jag var inte bara diskussionsglada, utan vi gillade båda en god debatt. Efter en stunds debatterande hade jag (i min egen mening) definitivt satt fingret på svagheten i hans uttalande. Visserligen skulle det komma att finnas mängder av information på nätet, men det för folkbildningen avgörande mötet som gör att kunskapen växer fram i samspelet skulle ju faktiskt behöva ske ”på riktigt”. Någonstans där slutade debatten. Jag var övertygad om både att jag vunnit debatten (han var inte lika övertygad), och jag var också övertygad om att folkbildningen inte var hotad av detta fantastiska nya medium.

Anledningen till att jag kommer ihåg samtalet var av den anledningen att det var första gången jag på riktigt var tvungen att reflektera över hur nätet skulle kunna komma att påverka folkbildningens kärna. Så här 20 år senare (oj….) hittar jag direkt en svaghet i mitt resonemang. Just de BBS:er vi så ofta besökte var ju faktiskt en plattform för möten. Anledningen till att jag inte upplevde dem som relevanta var att de utbyten som skedde där var synnerligen nördiga. Ungefär som det första telefonsamtalet måste ha låtit:

– Hej, hör du mig?

– Ja, hör du mig?

– Ja, fantastiskt att det fungerar…… Öh…. Hur är vädret hos dig då?

Idag erbjuder dock nätet betydligt fler facetter än den ursprungliga bilden med ”det globala biblioteket”. Sociala media erbjuder en mötesplats för idéutbyte och umgänge som ingen förutsåg riktigt. Inget förutsåg heller riktigt att det skulle komma att bli en generationsfråga hur värdet av ett möte på nätet upplevs. Den unga generationen upplever i högre grad än vi andra att värdet av ett medierat möte kan vara väl så högt som ett möte IRL.

Så vissa viktiga förutsättningar för min ståndpunkt för 20 år sedan har ändrats. Idag går det att skapa ”riktiga” möten på nätet, något som folkbildningens flexibla lärande också visat. Detta innebär att min väns påhopp faktiskt är en realitet idag. Ja, i alla fall relevansen i diskussionen.

Titeln på artikeln är ju ”Vem är morgondagens folkbildare?”. Jag är inte det minsta orolig för att det inte kommer att finnas folkbildare på nätet. Det finns alltid personer som vill berätta en historia, samla andra för att gemensamt skapa nya kunskaper och delta i en debatt. Frågan är snarare om det kommer att finnas en folkbildning som ser ut som idag. Det är alltså inte kärnan i folkbildningens idé som är hotad, utan sättet som folkbildningsarbetet organiseras.

Folkbildningen har en svaghet i dagens utveckling, nämligen sättet man tenderar att definiera sig på. Väldigt ofta hör jag folkbildare som talar om vad man INTE är. Inte en del av det formella systemet, inte till för arbetsmarknadens behov, inte en del av etablissemanget (som man ju faktiskt är). Vad händer i så fall när många andra aktörer börjar knapra in på folkbildningens traditionella domäner? Den formella vuxenutbildningen har ett tydligt demokratiuppdrag, nästa alla utbildningsanordnare använder sig av kollaborativt lärande, och organisationer som Peer2Peer University startar virtuella studiecirklar.

Dagens folkbildning tog sin avstamp i ett samhällsskifte. Idag har vi samma situation ännu en gång. Förra gången skapades folkbildningen genom en aktiv handling, man TOG sig rollen, ingen gav folkbildningen uppgiften. Jag tror att vi även där har ett likadant läge. Morgondagens folkbildare kommer att vara de som de facto tar sig den rollen idag. Det kan utan tvekan vara dagens studieförbund och folkhögskolor – men det är inte givet.

Mikael Andersson
Tankesmedjan OmBildning