Håkan Fleischer, verksam som lärare och forskare vid Linnéuniversitet, ger oss här intressanta aspekter på vad som händer vi skriver digitalt och för hand.

Det är näst intill omöjligt att tala om skola utan att ta avstamp i skriftspråk. Det tycks nämligen vara precis där det börjar. I området kring Eufrat och Tigris för drygt 7 000 år sedan utvecklades kilskriften och man upptäckte relativt snart att det var, trots dess begränsningar, ett utmärkt sätt att hålla kollektiva minnen vid liv i ett samhällsbygge som krävde alltmer administration. Skrivkonsten gick i arv, men i takt med ett alltmer utpräglat leverne i städer räckte det inte till. För drygt 4 000-5 000 år sedan började därför så kallade tavelhus byggas. Här förvarades skrifter, men skrivkonsten lärdes också ut. Här formades de traditionella skolrollerna som vi idag känner oss välbekanta med: lärare, vaktmästare etcetera. Disciplinen var hög. Något årtusende senare bidrar Grekland till ytterligare utveckling, genom att dels koda bokstäver kopplade till ljud istället för till bilder – en idé de övertog från fenicierna – dels genom att också tillföra vokaler till alfabetet. Skriftspråket blev behändigare att använda, skolväsendet utvecklades och alltsedan dess är skriften intimt förknippad med vår kunskapsbildning. Resten är, som man säger, historia.

Det stora paradigmskiftet har alltså ägt rum – själva uppfinnandet, traderandet och användandet av skriftspråk. Därefter har vi sett exempel på betydelsefulla innovationer. Akademiernas aktivitet och funktion blev naturligtvis starkt påverkade av exempelvis tryckerikonsten. Nu står vi i ytterligare en sådan förändring, nämligen användandet av digitala hjälpmedel. De verktyg vi använder för att skriva och lära oss med påverkar de facto det innehåll vi tar till oss och också kvaliteten i kunskaperna. Vårt sätt att anteckna och skriva påverkar helt enkelt vårt sätt att tänka och förhålla oss till världen.

Tänka i förväg

Vad kan vi då se för utveckling i digitaliseringens spår? Den som tidigare fäste sina ord med gåspenna på papper eller med skrivmaskin vittnar om att ordbehandlingen har förändrat skriftpraktiken totalt. Att skriva för hand kräver att författaren har större kontroll över textens utformning och över hur meningen passar in i en helhet än den som agerar vid en ordbehandlare. Det kan tyckas banalt, men ordbehandlaren medger helt andra möjligheter att förhålla sig till texten. Den kan klippas, flyttas och redigeras i det oändliga. Det här skapar klyftor i dagens pedagogiska praktiker. Vid ett samtal på mitt universitet med unga studenter, som alla är vana att skriva all text på tangentbord, uppger de att det är svårt att skriva längre tentamina för hand. Essäfrågorna kräver en ordentlig planering av texten, och de är helt enkelt inte vana att tänka på texten på det sätt som krävs. I mina samtal med sådana studenter vittnar de om att de gör som de brukar när de skriver på tangentbord: Texten är mer av ett fritt flöde som sedan skall kunna arrangeras om. Strukturen är inte given från start. I tentamenssituationen innebär det antingen att inlämna en text som i stort sett består i ett fritt flöde, eller att skriva om helheten en eller två gånger till, med stress som följd. I båda fallen leder den förändrade skriftkulturen till en text som är i sämre skick än nödvändigt vid inlämning.

Skrivande och kunskapsbildning

Men det finns andra problem med skrivande på tangentbord än de som relaterar till själva skrivpraktiken. Forskning presenterad i Journal of Writing Research gör gällande att skrivande för hand förbättrar minnet jämfört med skrivande på tangentbord. När personer får skriva ner listor med ord minns de dem bättre när de skrivit för hand. Vad gäller anteckningar i skolsammanhang är resultaten liknande. Forskning i Psychology Science visar att studenter som antecknar för hand presterar bättre på sina prov än sådana som för anteckningar från föreläsningar via tangentbord. De effekter på skriftspråk som de gamla grekerna såg i sina utläggningar om den bildningsbara människan är alltså en smula i gungning.

Hur skall detta då bemötas? Är det rimligt att säga att digitala enheter inte skall användas för anteckningar? Naturligtvis inte. Det finns så många fördelar med att använda datorer och surfplattor att det snarare bör vara av intresse att skapa kompenserande strategier för de förluster som görs vid skrivande på tangentbord. Exempelvis, om det handlar om föreläsningsanteckningar, bör de repeteras på ett sätt så att de ger rätt mentalt motstånd. Själva skrivakten kan också kombineras med att skriva för hand och att skriva på den digitala enheten. Förslagsvis kan analoga anteckningar göras och sedan digitaliseras på ett enkelt sätt. Detta låter göra sig på en mängd sätt, i den här artikeln berättar jag om tre som alla tilltalar olika budgetar: Använda digitaliserad penna som gör allt automatiskt, att använda ett specialblock med en app samt att helt enkelt fotografera av anteckningar. Vill man spänna bågen ytterligare fungerar det utmärkt att skriva på exempelvis Microsofts dator Surface pro eller på Apples Ipad Pro med en specialpenna direkt i ett digitaliserat block. Dyrt, men ett alldeles utmärkt alternativ som kombinerar handskrift med de digitala fördelarna.

Var är vi nu?

För 10 år sedan var vårt digitala nav datorn. Trots att datorn är den arbetshäst vi tar fram när det verkligen gäller – exempelvis att skriva långa texter – så kretsar mer och mer idag kring användning av smarta telefoner. Enligt Svenskarna och Internet 2016 har  81 procent av befolkningen en smart telefon, och 55 procent av 8-åringarna i landet är ägare till en. Här sker mycket av vardagsskrivandet: sms, chat, facebook, kommentarer på bloggar med mera. Var och en som arbetar med text skriven av unga människor kan se att mobilskriften har påverkat skrivandet även i dess längre och mer formella former. Jag själv upplever texter från unga studenter som relativt snuttifierade, talspråksinriktade och inte sällan kryddade med smileys – också i akademisk text.

Å andra sidan kan vi skönja en ny utvecklingslinje, nämligen att omvandla tal till text via digitala assistenter. Så sker exempelvis när jag skriver kortare minnesanteckningar eller sms då jag sitter i bilen som är uppkopplad mot min mobiltelefon. Med hjälp av röstkommandon öppnar jag anteckningar och kan skriva åtminstone kortare texter som jag muntligen dikterar för mobiltelefonen. Precisionen är häpnadsväckande bra och utvecklingen har gått framåt med raketfart de senaste åren. En aspekt av att skriva på det här sättet är att det är näst intill omöjligt att redigera texten med hjälp av rösten när det blivit fel. Det leder till att när jag ”skriver” på detta sätt blir mina meningar mer genomtänkta från början precis som med analog skrift. Detta är en utveckling vi bara sett början på och hur den kommer att tas emot i skolsammanhang återstår naturligtvis att se. Under alla omständigheter bör vi alltjämt värna om skriftspråket som en väg till den bildningsbara människan. Skolan började där en gång och betydelsen av skriftspråket också i digitala tider kan inte nog understrykas.

Håkan Fleischer