Får vem som helst smyga in i det virtuella klassrummet?

En tjuvlyssnare"Eavesdropping" (CC BY-ND 2.0) by A. Strakey on Flickr

Det är bra att vi distanslärare pratar med varandra och hämtar idéer från varandra. Om inte detta skedde titt som tätt skulle jag känna mig väldigt ensam i min lärargärning.
Många av de problem jag brottas med kan en annan lärare ha enkla och effektiva lösningar på. Det kan handla om så löjliga saker som att jag inte vet vad jag ska döpa klassrummet till, men det kan också röra sig om så pass intrikata saker som vilka studerande jag ska ta in eller hur jag för in kurslitteraturen på ett bra sätt.
Då och då kan jag vända mig till mina distanslärarkollegor och slänga ur mig: ”Jag ger er behörighet till mina kursers klassrum!”

Men det slog mig nyligen att det där med att ge andra lärare möjlighet att kika in i mina klassrum faktiskt inte är en sak mellan mig och mina kollegor, utan något som faktiskt också borde vara en sak mellan mig och mina kursdeltagare.

Kursdeltagarna borde självklart ha rätt att veta vilka som har möjlighet att se deras inlägg. Ja, det borde vara lika naturligt att upplysa dem om detta som när en utomstående vill titta in i ett klassrum IRL.
För ingen skulle väl någonsin drömma om att släppa in en vilt främmande lärare eller kursdeltagare i ett IRL-klassrum utan att berätta vem vederbörande egentligen är? Nej, något sådant skulle bara verka stört, nästan som en sketch i Kvarteret Skatan. Johan Glans är läraren som står och föreläser, varpå David Batra smyger in, slår sig ner i en av bänkarna och säger något i stil med ”jag är inte med på den här kursen”, och sedan fortsätter föreläsningen som om ingenting hänt.

Varför är då jag och mina distanslärarkollegor inte lika noggranna med vilka som kan titta in i våra klassrum på nätet?
Kanske för att FirstClass alltid haft en form av öppen aura runt sig. Skolans lokaladministratör har behörighet, rektor behöver ha behörighet, den kursansvariga har behörighet. Redan där är vi uppe i tre personer som har koll på de studerande innan de tar sina första stapplande steg in i klassrummet. Är man dessutom flera lärare som undervisar på en kurs är det många som har full behörighet, och ju fler med full behörighet att ”adda” ny personal till klassrummet – desto fler personer blir det som blickar in på de studerande.

Vi kanske måste fundera på om de lärare som jobbar på samma skola och som undervisar inom snarlika ämnen verkligen ska få kika in i varandras klassrum. Kanske är det bättre om dessa lärare helt enkelt får en uppdatering genom en föreläsning än att man går in och ”tittar själva”.
Dessutom ska man nog före kursstart göra klart för kursdeltagarna att allt de publicerar och skriver inne i det digitala klassrummet kan ses av en viss grupp ur personalen, och att dessa användare inte ingår i kursen.
Ja, för att avdramatisera det hela kan det till och med vara en idé att de som utgör de anonyma betraktarnas skara presenterar sig redan under kursens första vecka.

”Jag heter så och så och är lokaladministratör på skolan.”

”Jag heter så och så och är skolans rektor.”

”Jag heter så och så och tittar in här ibland, fast jag inte jobbar på just den här kursen.”

Plus att jag som kursledare nog också ska stryka under vilka det är som kan se det som publiceras, samt anger skälet till varför det är på det här viset.
Det är mycket lättare att släppa in någon obekant i ett virtuellt klassrum, men det ska inte leda till att undervisning på nätet förvandlas till någon slags gränslös pedagogik, där all slags etikett slutar gälla.
Gör jag en ny bekantskap säger jag ”hej” och berättar vem jag är.
Simple as that.

/HANS CARSTENSEN

Kommentera "Får vem som helst smyga in i det virtuella klassrummet?"

Lämna en kommentar

Din emailadress kommer inte att publiceras.


*