Re:flexredaktionens Elisabet Norin har varit på Komvux Malmö Södervärn för att titta närmare på en svenskundervisning för analfabeter.

---

Lyckad språkträning för analfabeter delas med alla

Det surrar av samtal och röster redan ute på gården. Människor skyndar till och från den stora knutpunkten för bussar några hundra meter bort. Inne i det stora tegelhuset samtal och skratt.

Komvux Malmö Södervärn är en av de största skolorna för vuxna i Sverige – och det märks. Här möts runt 3000 studerande från hela världen under sin studietid. Skolan erbjuder olika former av vuxenutbildningar. Flera av dem har kursstart fyra gånger per år. Många kurser erbjuds både som dag- och kvällskurser och med olika studietakt för att passa olika önskemål och behov.

Trion Annika Hansen, Dan Collin och Gisela Ståle är lärare som intresserat sig särskilt för språkträning för analfabeter och lågutbildade. För dessa studerande är vägen till ett funktionellt språk extra viktig – språket är nyckeln till arbete eller vidare studier och ett värdigt vuxenliv.

Annika och Dan kommer och möter mig i receptionen och tar med mig upp till sitt klassrum på tredje våningen för ett samtal. Miljön känns välbekant: alfabetet med röda och svarta bokstäver runt väggarna, en klocka att öva tid på.

De tre lärarna jobbade tidigare konventionellt med språkträning i olika teman och stationer i klassrummen. Men de kände att de saknade ett lämpligt redskap för att kunna stimulera eleverna till eget ansvar för språkträning utanför skolan. Vad som behövdes var reella hemuppgifter – det  är svårt att tillgodogöra sig språk utan text. Trots riktad undervisning blev vägen in i språk och samhälle lång för de flesta.

I det läget började lärarna experimentera med en blogg som verktyg i det dagliga arbetet. Här lade de in övningar – ibland redan i förväg – med diktamen, dialogövningar, textläsning och glosträning – allt det de brukade göra i skolan. Förutom veckoscheman. De upptäckte snart att deras runt femtio elever splittrades i två grupper: de som hade gjort övningarna redan i förväg och de som jobbade med arbetsschemat så som det var tänkt. Det andra de upptäckte var att trots det begränsade antalet studerande i kursen hade bloggen snart runt 500 enskilda träffar per dag – vilket bara kunde betyda att fler än de egna eleverna gick in och arbetade med övningarna!

Det kändes lätt att jobba så här. Annika förklarar:

– ”Digitala spåret” finns i många nivåer och svårighetsgrader men våra elever har svårt att välja. ”Lexia” är jättebra men finns bara i skolans egna datorer, eftersom det är ett licensprogram.

En annan vinst de upptäckte är att i och att med att alla övningar ligger kvar publikt kan de studerande som missar lektioner på grund av sjukdom eller behöver repetera någon del enkelt gå tillbaka och göra det. Effekterna lät inte vänta på sig. Om lärarna någon gång missade att lägga in övningar kom eleverna gärna och påminde. När de flyttades vidare till nästa nivå i svenska uttryckte de sin förvåning: ”Va, ingen blogg?”

Idag har arbetet med bloggen övertagits av andra lärare – medan Annika, Dan och Gisela har gått vidare i ett nytt projekt med en speciell historia:

Vid ett besök på skolan 2012 uppmanade malmöpolitikern och kommunalrådet Andreas Schönström (S) alla lärare som gick med speciella idéer att höra av sig till kommunen. Trion Annika, Dan och Gisela såg sin chans. De ville gärna utveckla sina idéer för språkinlärning men behövde framför allt mera tid, med andra ord: pengar, för att kunna realisera dessa. Efter att ha lotsats vidare via kommunen och Länsstyrelsen sökte och fick de till slut pengar från Skolverket för att kunna bygga en hel webbsajt – hejsvenska.se blev den glada adressen. Tanken var att kunna ge de studerande möjlighet att öva själva hemifrån och på så sätt öka tempot i sitt lärande. I förlängningen kommer lärandet snabbare igång.

I en första fas tilldelades teamet 845 000 kronor och i det andra steget, som de planerar ska vara klart i december 2014, har de fått 1 030 000 kronor.

– Man får inte så här mycket pengar om man inte tänkt igenom och planerat upp alltsammans mycket noga, påpekar Annika. Dessutom var vi noga med att visa att det inte var en produkt som skulle stanna inom de här väggarna utan tvärtom: kunna användas av många människor.

De visste med andra ord vad de ville och styrde också i den riktningen redan i sin ansökan till Skolverket.

– Vi hade redan visat vad vi ville göra genom vår blogg. Nu ville vi bygga en tematisk sajt. Vi visste också att det tog lång tid att försöka hitta rätt former.

– Jag och Gisela jobbade heltid med detta under ett halvår, säger Annika. Vi behövde sitta tillsammans och tänka. Vi hade redan gjort mycket men kom inte vidare utan att avsätta tid för projektet. Vi behövde läsa på teorierna och vi behövde sätta de olika övningstyperna.

Lärarna betonar att det inte var någon på skolan som tyckte det var konstigt att det gick åt så mycket tid. De hade hela tiden fullt stöd från ledning och arbetskamrater.

–  Vi brinner för tillgängligheten, säger Annika och det är lätt att tro henne.

Teamet har samarbetet med en byrå som byggt sajten. I början gick arbetet mycket långsamt – det handlade om att göra en kunskapsöverföring mellan de båda områdena webb och pedagogik. Efterhand har arbetet gått allt smidigare och resultatet är en tillgänglig, enkel och snygg sajt som är både begriplig och samtidigt med en lagom språklig utmaning för de studerande. I den beräknade tidsåtgången för lärarna ingår också att föreläsa och berätta om arbetet och om sajten i andra sammanhang än det egna.

– Det har aldrig varit något problem för våra elever att använda egna eller andras datorer, påpekar Dan. Man har tillgång till dator via sina barn eller via biblioteket. Många använder även datorn för att ringa sina släktingar via Skype och är hyggligt bekväma med tekniken.

Vad som ännu återstår är att göra sajten tillgänglig för surfplatta och telefon.

Elisabet Norin