Alastair Creelman är omvärldsbevakare och e-lärandespecialist vid Linnéuniversitetet i Kalmar med fokus på öppen utbildning, sociala medier och kollaborativt lärande. Han ingår i styrgruppen för ITHU (Nätverket för IT inom högre utbildning), arbetar i flera europeiska projekt och är svensk representant i NVLs Distansnätverk. Han sköter två kompletterande bloggar: svenska Flexspan (nyheter inom IT och lärande) och engelska Corridor of uncertainty (längre reflektioner om IT och lärande) och är mycket aktiv i Twitter, @alacre.
Tyst deltagande – om lurkers och lärande
Alastair Creelman
Jag känner mig alltid obekväm när jag tvingas delta i en aktivitet som inte riktigt lockar. Till exempel på konsert när publiken uppmanas att sjunga med, klappa i takt eller dansa. Jag brukar få en tjurig trotsinstinkt och sitter kvar med armarna i kors. Om jag verkligen vill dansa eller sjunga så gör jag det men inte för att någon lekledare tvingar mig. Jag undrar om denna känsla även gäller inom utbildning. Ibland vill jag inte vara med, jag föredrar att studera ensam utan grupptryck och prestationskrav.
Jag tror att vi alla ställer oss bakom idén att lärande är till stor del en social process och att vi lär oss bäst när vi samarbetar med engagerade, öppna och nyfikna kollegor. Framgångsrika kurser, både i klassrummet och på nätet, är de som lyckas skapa en trygg men dynamisk gruppkänsla där alla känner sig sedda. Det finns en tydlig trend idag inom alla utbildningsnivåer från utbildning till lärande, från konsumtion till produktion och från ensamarbete till kollaborativt lärande.
Men jag undrar om vi ibland har slagit för hårt mot det lustfyllda kollaborativa lärandet och riskerar tappa balansen. Det finns ibland ett misstro mot kursdeltagare som inte deltar tillräckligt, som lyssnar och läser men inte bidrar till diskussionen, som inte syns i grupparbete och till och med undviker det. Dessa kallas på engelska för lurkers, de som smyger i bakgrunden och aldrig kliver fram i rampljuset. Själva namnet är negativt laddat; någon som tar men inte ger, som inte bidrar till kollektivet. Utbildare och forskare diskuterar hur vi kan få alla att delta aktivt i kursarbetet eftersom aktivt deltagande anses vara nyckeln till bra kursgenomströmning men samtidigt borde vi rikta mer uppmärksamhet mot de som inte ställer upp på rätt sätt.
När vi kommer in i ett nytt sammanhang, en förening, kurs eller arbetsplats brukar vi sällan ta plats direkt. Det tar ibland flera veckor eller månader för att lyssna av den nya miljön, lära sig gruppens kultur och språkbruk och lära sig hur man förväntas bete sig. Vissa tar längre tid än andra men deras tystnad ska inte tolkas som ointresse eller brist på idéer. De lär sig och kommer för eller senare att delta mer aktivt i grupparbetet. Som lärare ska vi inte se dessa tysta deltagare som passiva eller ointresserade. De är med men vill inte synas eller hävda sig. Vi kanske måste acceptera att alla har behov av att lära sig på egen hand ibland, i synnerhet de som arbetar heltid och studerar på kvällar, helger eller till och med på nätterna. Ibland vill vi bara arbeta på egen hand och slippa grupparbete och alla dess krav. Kollaborativt lärande har självklara fördelar men ska inte vara obligatoriskt.
En intressant bloggpost av Dave White, Elegant lurking, lyfter fram dessa frågor och betonar vikten av att vi skapar en stödjande och trygg miljö i våra kurser, i synnerhet på nätet, där de tystare deltagarna kan sakta anpassa sig utan att känna stress. De ska uppmuntras och ska känna att de får gruppens stöd när de till slut kliver fram med det första inlägget. För många är det ett stort och farligt steg att säga sin mening i ett nytt sammanhang och det är avgörande hur det steget tas emot av både läraren och gruppen. Rädslan är stor att man ställer en dum fråga eller säger en självklarhet. Fel respons eller ingen respons bara bekräftar den dåliga självkänslan och kan leda till avhopp. Här kan nätet erbjuda flera möjligheter än klassrumsundervisning. I klassrummet är det oftast ett fåtal som deltar i diskussionen och spontana, ibland inte så genomtänkta, kommentarer dominerar. En asynkron diskussion på nätet ger alla möjlighet att komma till tals när det passar dem och eftersom alla har mer tid att fundera över frågorna kan diskussionen fördjupas på ett sätt som nästan aldrig sker i klassrummet.
Även deltagare som är helt passiva och aldrig bidrar till kursen kan lära sig en hel del. Många kritiserar MOOCs för den låga genomströmningen men glömmer att de som “hoppar av” har kanske lärt sig det de ville. Jag har hoppat av flera MOOCs men lärde mig en hel del ändå och var nöjd med det även om arrangören kanske undrade varför jag försvann. På samma sätt har jag passivt deltagit i flera webinars (webbseminarier) där jag halvlyssnade medan jag svarade på e-post och ibland fokuserade på arbetsuppgifter. Men sedan helt plötsligt hörde jag något i webinaret som väckte min nyfikenhet och så lyssnade jag aktivt en stund. Då lärde jag mig något viktigt och därför var webinaret värdefullt för mig även om jag bara lyssnade cirka 10 minuter och hörde knappt resten.
Jag kan njuta av en konsert utan att sjunga med eller dansa, jag kan inspireras av en diskussion som jag inte bidrar till och jag kan lära mig mycket utan att göra väsen av mig. Flexibelt lärande handlar om att ge alla utrymme att utforska, undersöka, läsa och begrunda på sitt sätt, ibland i grupp ibland ensam. Olika vägar till lärande. Öppen, tillåtande och trygg.
CC BY-SA. Some rights reserved by Alastair Creelman
Kommentera "Tyst deltagande – om lurkers och lärande"