Teknik är det sekundära

Kommunikation"Communication" (CC BY-NC-ND 2.0) by Ujwala Prabhu on Flickr

En nyhet 2013 är att rektorer på folkhögskola erbjuds en rektorsfortbildning 2.0 för att vara uppdaterade med de nya regler som gäller för flexibelt lärande från och med i år. Men lärare och ledare har sedan länge kunnat gå Folkbildningsnätets pedagogiska grundkurs med träff på Tollare folkhögskola. Re:flex har samtalat med två av dem som gick grundkursen för några år sedan. Först ut är Måna Nilsdotter, lärare på Liljeholmens och Kista folkhögskolor.

mana

Måna Nilsdotter

Måna har en bakgrund som språk- och litteraturvetare och arbetade tidigare som facköversättare. Hon bestämde sig för att via Folkhögskollärarlinjen i Linköping bli lärare. Hon hade gått en kort kurs på Kvinnofolkhögskolan och blivit helt såld på pedagogik och metoder. Svenska, engelska och samhällsämnen blev hennes cup of tea.

Redan när Måna började söka jobb fick hon erbjudande om att jobba med en distanskurs. Men då tackade hon nej, eftersom hon ”ville ut i klassrummet”. En turné bland olika skolor tog sin början, från Vimmerby till Eskilstuna och stockholmstrakten. Efter att ha jobbat ett år med engelska på distans på Rimforsa folkhögskola hamnade hon på Folkbildningsnätets pedagogiska grundkurs 2009.

– Jag var den enda som gick kursen som redan hade erfarenhet av att jobba så. Det var helt suveränt att ha praktisk erfarenhet, eftersom jag direkt kunde ta till mig olika knep och metoder.

Kursledarna delade med sig av sina erfarenheter och visade hur man kan jobba med exempelvis språkstudier via egen webbsida. Att kursen var på distans med fysisk träff var en poäng i sig, att känna på att vara ”elev” och reflektera över det var en nyttig erfarenhet.

Måna menar att hon hade bra kontakt med de andra kursdeltagarna.

– Men man behöver absolut träffas, det blir för abstrakt annars. Allra helst i början av en kurs, så att man känner att man är en del av en grupp.

Kurstiden gav perspektiv på det pedagogiska arbetet:

– Det var en klar ögonöppnare. Jag startade igen med mycket mera arbetsglädje och inspiration. Vi hade inte haft så mycket samspel mellan kursdeltagarna i min grupp. Nu fick de börja samarbeta utifrån övningar och diskussioner i konferensen. Det kräver en hel del att få igång bra frågor, att avsätta tid, att hinna göra inlägg och engagera sig på ett bra sätt. Och det kräver en hel del tankearbete från läraren.

Måna har nu jobbat i fyra år med kursen i engelska. Hon strävar hela tiden mot mer samarbete och upplever att det fungerar.
Deltagarna har skilda behov. Deras förkunskaper skiljer sig, det är ofta spretigt. Olika teknikintresse och -förkunskaper ger en extra dimension. Och man kan ha hinder som sociala fobier.

Och sen är det förstås missförstånden:

– En del tror att man kan lägga upp distansstudier på egen hand och inte behöva bidra i gruppen. Andra tror att man kan läsa in gymnasiekompetensen vid sidan av familj, heltidsjobb och hästar och kossor … Många har en överdriven syn på sin egen kapacitet.

– Distanskurser är ett annat sätt att tänka, säger Måna. Det är inget som löser sig av sig självt. Jag skulle vilja betona att det lite är en annan värld, men det är ingen sämre värld. Det finns otroliga möjligheter om man har en positiv inställning och vill omsätta folkbildningstänket. Man kan skapa samarbete, delaktighet, erfarenhetsdelande. Det kräver initialt en hel del arbete och reflektion men det går att få till väldigt fina samarbetsmöjligheter.

Själv har Måna fördjupat sitt kunnande genom att gå en projektledarutbildning. Hon har lagt upp en plan för en ny kurs och skriver under sommaren rapport om det. Utgångspunkten var att få kursen så modern och attraktiv som möjligt.

Under arbetet med det har hon upptäckt två saker:
– Tekniken är det sekundära. Men samarbetet i kollegiet är den verkliga urgrejen.

Elisabet Markkula Norin

Kommentera "Teknik är det sekundära"

Lämna en kommentar

Din emailadress kommer inte att publiceras.


*