Sundsgårdens dyslexilinje

Spel3

Det är en blåsig dag vid Öresund. Jag svänger in på parkeringen vid Sundsgårdens folkhögskola och hittar genast Arild, det röda hus som inrymmer kursen jag är på väg till. På den här utbildningen kan deltagare med dyslexi eller läs- och skrivsvårigheter revanschera sig och täppa igen sina kunskapsluckor. De får också möjlighet att skaffa formell behörighet för att ta sig vidare i studier och arbetsliv.

Spel1Harmoni och verktyg

Det första som slår en besökare är harmonin som råder i studielokalen. Folk arbetar lugnt och metodiskt, hämtar material ur hyllor och pärmar, skiftar med självsäkerhet plats till någon av datorerna för vidare arbete, skriver ut dokument. På tavlan fylls det på och tas bort namn under rubriken ”Hjälp”. Ambika Hansell, ansvarig för utbildningen, hjälper var och en i demokratisk turordning. Under en annan rubrik, ”Utslussning/Inslussning” finns ytterligare namn för henne att beta av. Två av deltagarna, Markus Nordqvist och Jessica Roslund, förklarar vad detta innebär:

– Det är när vi är klara med ett steg. Då skriver vi, var och en, en utslussning där vi värderar hur arbetet med steget har gått. Vi analyserar vad som har varit svårt, vad vi har lärt oss och allra sist vad vi har för mål i nästa steg. Det här visar vi Ambika för godkännande. I inslussningen introducerar hon sedan nästa steg som vi ska jobba med.

Bägge har gått ett år på linjen och är mycket nöjda. De beskriver det som att det är möjligt att överblicka både sina starka och svaga sidor och att de får verktyg för att hantera sina problem. Det blir en trygghet.

Ingen tävling och fallskärm

I liknande ordalag uttrycker sig André Pregeler och lyfter också fram att det är bra att kunna ta ansvar för sig själv, jobba med sin egen utveckling.

– Det är ingen tävling här, säger han. Mer än möjligen med sig själv, tillägger han. Systemet är överblickbart och det skapar trygghet för mig.

Katarina Persson är ganska ny som deltagare, med bara två månader bakom sig, men pratar i samma ordalag. Hon slår sig ned framför datorn för att skriva en utslussning och pluggar in sin mobil i öronen.

– Jag koncentrerar mig bättre om jag lyssnar på musik, förklarar hon. Då går det bra att jobba.

En kvart senare är hon klar och det är dags att göra en spelövning på datorn med hjälp av verktyget Äventyret. Hon tävlar på olika nivåer mot datorn som ger allt svårare uppgifter – det gäller att lyssna av var betoningen ligger i ord. Katarinas avatar lyckas undkomma att fastna på en klippa med sin fallskärm och Katarina gratuleras av datorn.

spel2

Ramar för trygghet

Som gammal lärare vet jag hur traumatiskt dyslexi kan vara för den som är drabbad – men här finns inte skuggan av något sådant gentemot mig som nyfiken gäst. Tvärtom: deltagarna visar generöst hur de jobbar och förklarar det individuella upplägget som bygger på vad som framkommit i den inledande utredningen. Ingen behöver sitta och gneta med sådant man redan kan, utan går direkt vidare till mer matnyttiga övningar. Det blir tydligt att vad den här utbildningen också handlar om är personlig utveckling. Det här är människor som har tagit tag i sina liv, som skapar sig ett sätt att hantera livet.

Jag pratar med Ambika om detta.

– Struktur, säger hon. Ramar. Det är jätteviktigt, vi jobbar mycket med det inledningsvis, tills alla har förstått. Det kan betyda att man får argumentera för sig ibland. Men alla ska komma i tid och göra det man ska under den tid som är avsatt.

Var och en jobbar med sitt, ibland tillsammans med andra i det vuxenpedagogiska material, Caroline Rohde-Wallströms roliga och systematiska Alfamax, som skolan använder.

Ambika beskriver sig själv som en person som är bra på att se sammanhang och att coacha andra.

– Kraven och ramarna är trygghet för alla, menar hon.

Så kommer det återigen: det lilla ordet trygghet. Bara under trygga former kan en människa utvecklas. Jag frågar vad som händer med deltagarna efter utbildningen.

–   Vissa fortsätter till andra utbildningar, andra börjar jobba, svarar Ambika. En del går tillbaka till sina gamla jobb. Det är helt enkelt en oerhört vid spridning på vart man tar vägen. När de slutar får de med sig ett intyg som visar vad de har klarat av.

– Vi försöker hålla lite kontakt via en sluten facebookgrupp, som en alumnigrupp, där folk skriver och berättar vad som händer i livet efter tiden här. Och så kommer de tillbaka hit när vi håller julbasar …

Råd till allmänlärare

Jag frågar Ambika vad hon skulle vilja skicka med som råd till vanliga lärare utan särskilda kunskaper om läs- och skrivproblem – de som upptäcker att på vanliga allmän linje finns några som har uppenbara problem.

–  Då måste lärarlaget sätta sig tillsammans och fundera över vad man kan göra för att underlätta. Muntliga prov, digitala verktyg istället för texter att läsa och sen bara nöta på. För det finns ingen genväg. Ska man ta sig över tröskeln handlar det om att öva och öva sig i läsande och skrivande.

/Elisabet Markkula Norin

Kommentera "Sundsgårdens dyslexilinje"

Lämna en kommentar

Din emailadress kommer inte att publiceras.


*