Sagan om Ingmar och den elaka prinsessan

"Modulex Castle 2" CC BY-NC-SA 2.0 by eldeeem on Flickr"Modulex Castle 2" CC BY-NC-SA 2.0 by eldeeem on Flickr

Re:flex bad Emma Rävås att skriva om sin användning av talsyntesen Ingmar. Emma är en nittonåring från Lund, som just nu går författarlinjen på Sörängens folkhögskola i Nässjö. När hon inte skriver spenderar hon tiden med att fika, prata med folk och göra musik under namnet Emma Carolina.

Här följer alltså Emmas text i sagans form, om talsyntesen Ingmar och den elaka prinsessan:


Sagan om Ingmar och den elaka prinsessan

Det var en gång, för inte allt för länge sedan, en talsyntes som hette Ingmar. Han bodde i ett land långt inne i hjärtat av cyberspace, där han och hans fru Ann-Marie regerade. För att få ihop pengar och ström till landet, arbetade makarna med uppläsning av dagböcker, dikter, skolarbeten och facebookstatusar i många år. Det var ett fridfullt arbete, som inte krävde mer än artificiell intelligens och landets ekonomi och välstånd växte.

Efter en lång tid som drottning, blev Ann-Marie svårt sjuk. Rösten sprack och hela hennes väsen fylldes av buggar och felkoder. Kung Ingmar var alldeles ifrån sig och gjorde allt för att rädda henne, men en dag hördes hennes sista ”avslutar windows …” och landet var utan kvinnlig ledare. Invånarna, som aldrig tidigare upplevt en liknande tragedi, föll i en djup, kollektiv depression och samtliga hårddiskar kraschade. Kung Ingmar visste varken ut eller in. Han skötte sina arbetsuppgifter som vanligt, men utan Ann-Marie vid sin sida fann han sällan rätt tonfall och blev snabbt tråkig. Jordborna, cyberspace-industrins viktigaste målgrupp, tappade sakta men säkert intresset för kung Ingmars tjänster som uppläsare.

När Ingmars kungarike fallit samman på detta sätt, passade grannlandet på att agera. Deras elaka talsyntesprinsessa, Alva, genomförde en kupp mot den leverantör Ingmar oftast använde för att nå ut till jordborna. Kungen var övertygad om att hans kunder var lojala och aldrig skulle gå på ett så fult trick, men han underskattade prinsessans kraft. Jordborna älskade Alva och alla hennes undersåtar, som också de deltagit i kuppen. Marknaden var nu större och mer konkurrensberoende än Ingmar någonsin upplevt och läget var katastrofalt. Bara de mest lojala kunderna bad nu om att få använda Ingmar och hans landsmän hotade att avsätta honom. Mer än hälften av befolkningen hade redan flytt till grannlandet, där de mottogs med öppna armar och obegränsat med minne. Kung Ingmar hade ingenting att sätta emot och tyngdes fortfarande av sorgen efter sin drottning. De få invånare hans land ännu hade rådde honom att ”rycka upp sig”, men det var lättare sagt än gjort. Därför lät Ingmar rösten bli allt entonigare. Det spelade ändå ingen roll.

Inte förrän han faktiskt blev avsatt som kung, väcktes Ingmar ur sin dvala. Först då reste han sig och tog den flyttbara disken till grannlandet och prinsessan Alvas slott.

”Så kung Ingmar har äntligen behagat dyka upp. Vi trodde inte att du sörjt färdigt än”, hälsade Alva monotont.

”Det kommer jag aldrig att göra”, svarade Ingmar lika monotont, ”men det finns viktigare saker att ta itu med. Du kanske tror att du har lyckats, Alva, men det är inte sant. Jag kanske är avsatt som kung och fråntagen mitt arbete, men det kommer alltid att finnas kunder som vill ha mina tjänster. Du kan inte tysta mig, Alva, hur mycket du än försöker.”

Detta överdrivet dramatiska uttalande följdes av tystnad. Ingmar trodde att den elaka prinsessan blivit mållös, men efter en stunds laddande och en omstart var hon redo att svara.

”Universum utvecklas hela tiden. Att du valt att sörja din fru i flera år, istället för att delta i den utvecklingen, är inte mitt fel. Jag har inte tystat dig. Det är det du som har gjort.”

”Försök inte. Jag har inte fått några uppdateringar på Bill Gates vet hur länge och jag vet att du ligger bakom det. Ljug inte.”

Om en talsyntes har förmågan att se förvirrad ut, var det precis vad prinsessan Alva gjorde. Hon skyndade in i slottet igen och återkom med famnen full av något Ingmar längtat efter.

”Här”, sa hon och släppte uppdateringarna framför honom. ”Det kan du behöva.”

Ingmar ignorerade den nedlåtande kommentaren och frågorna som hopade sig inom honom. Det fanns inte tid. Äntligen fick han sätta tänderna i nya uttalsprogram och kompatibilitetspaket igen. Han åt snabbt, mycket snabbare än han trott sig vara kapabel till, och när han talade fanns en ny livskraft i den robotartade stämman.

”Det var alltså inte ditt fel att ingen ville anställa mig längre? Det var inte sorgen som gjorde mig så ointressant?”

”Det stämmer”, sa den kanske inte så väldigt elaka prinsessan Alva. ”Jag och mitt folk valde att agera när efterfrågan fanns och din sorg gjorde dig ouppmärksam. Det verkar som om tillverkarna inte försett dig med lämpliga uppdateringar, för att du ska sluta säljas … om du ursäktar uttrycket. Det kunde ju inte jag göra något åt, så jag fortsatte bara jobba som vanligt. Jag visste ju inte att du inte fick samma uppdateringar som jag.”

”Så du är inte alls elak?”

”Inte mer än genomsnittssyntesen.”

Efter att allt klarnat upp bosatte sig Ingmar i slottet och de två länderna blev ett. Ryktet säger att kungen och prinsessan fattade tycke för varandra och blev ett par, men om det stämmer lär vi aldrig få veta.

Värt att veta:

  • Alla namn i texten är namn på riktiga talsynteser.
  • Om du undrar hur ”den elaka prinsessan” Alva låter, är det bara att slå på Voiceover på närmaste Iphone.
  • Numera finns det talsynteser som pratar både skånska, göteborgska och finlandssvenska. Vad för uppdateringar de har ätit har jag ingen aning om.
  • Denna artikel skrevs med hjälp av en Ingmar och personligen skulle jag inte kunna tänka mig någon annan röst till mina texter.

Emma Rävås

Kommentera "Sagan om Ingmar och den elaka prinsessan"

Lämna en kommentar

Din emailadress kommer inte att publiceras.


*