re:published – Kompetent nätdialog – tankar länkade i digitala samtal

Pratbubblor"Speech bubbles at Erg" CC BY-NC-ND 2.0 by Marc Wathieu on Flickr

republished

re:published är en satsning från re:flex där vi återpublicerar material från förr.

Nationellt centrum för flexibelt lärande, CFL, var en myndighet som bland annat gav ut en nätidskrift, Nät och bildning, under åren 2005 – 2008. Här återpublicerar re:flex del av artikeln Kompetent nätdialog ur Nät och bildning. Artikeln är skriven av Eva Fåhræus och Marianne Döös. Texten är från 2006 och hela artikeln kan du läsa här.


Kompetent nätdialog – tankar länkade i digitala samtal

Inledning

Att föra dialog via nätet handlar om att länka tankar i digitala samtal. Kontakter och samtal via dator växer i omfattning och successivt förändrar människor sin förståelse för vad detta sorts samtalande är, om dess möjligheter och svårigheter. När vi för samtal med varandra via dator rör vi oss i gränslandet mellan ensamhet och gemenskap. Vi befinner oss i avgrunden mellan att skriva brev till varandra och att ta en fika ihop. För att nå riktigt lärande kvaliteter i dessa digitala samtal behöver de samtalande bli klokare på det digitala tankeväxlandet som form. Avsikten med denna artikel är att bidra i den riktningen genom att bland annat låna in kunnande angående dialogiska gruppsamtal och dialogkompetens i situationer ansikte mot ansikte. Artikeln vill sätta strålkastarljuset på dialogen vid det textbaserade asynkrona mötet. Men ljuskäglan låter sig inte begränsas av de fyrkantiga ramar som antyds här. Mycket av vad vi tar upp är applicerbart också på andra typer av samtal. De digitala gruppsamtal vi haft i åtanke vid skrivandet inträffar framförallt i samband med olika slags kurser, utbildningar och studiecirklar. Ibland, men långt ifrån alltid, förs dessa samtal med inslag av examination eller under krav på närvaro och aktivitet. Huvudsyftet är dock att de ska vara goda lärande samtal, dvs. samtal där människor lär med och av varandra.

Begreppet dialog används i artikeln som ett ord för en särskild sorts samtal, samtal som har både struktur och syfte (se t ex (Wilhelmson & Döös, 2002). Vi återkommer längre fram till dialogbegreppets närmare innebörd, till vad dialogkompetens avser för förmågor och ställer även dialogen i kontrast till diskussionen.

Frågan om vad det är att prata med varandra genomgår en omvälvande förändring. För oss som lever nu är det självklart att inkludera telefonsamtal i att prata. Sannolikt var det en gång en förvirrande förskjutning, att det räckte med att höras. Att vi numera även pratar utan att använda rösten är än mer egendomligt och en bitvis oreflekterad användning av ordet prata.

Den digitala tekniken har fört oss in i nya samtalsformer, och i somliga digitala ordväxlingar är likheten så stor att det blivit naturligt att säga att vi pratar trots att vi i själva verket skriver. Särskilt de unga hörs säga att ”jag pratade med Linda igår” och med det mena att de en stund skrev och skickade små meddelanden till varandra från varsin dator och utan att se varandra. Detta chattande eller småpratande är ofta en kommunikation med flera samtidiga samtal pågående, där vart och ett ska hållas igång. Många korta kommunikationer fyllda med diverse tecken, nya förkortningar och för äldre obekanta uttryck. Knappast särskilt reflekterande samtal, snarare ett ständigt pågående hälsande. Om det går en generationsgräns vid chatten så har vi (nästan) alla däremot erfarenhet av mailprat numera. Här är pratmetaforen inte alls lika vanlig. Trots ett frekvent mailande har vi inte heller särskilt gemensamma bilder av vad det är. Somliga mailar i högtidlig form, formulerar sig som i brev och skrivelser. Andra skriver hastiga små meddelanden, korta rader. Somliga mailar bara i tjänsten, andra bara privat. Några bryr sig alls inte om omkastade bokstäver och ofullgångna meningar som blir resultatet av att fingrarna flyger fram i all hast. Andra är helt korrekta och kontrollerar noga att det blivit rätt. Därutöver skriver vi i helt olika programvaror och med olika digital kompetens.

Detta och mer därtill gör att människors bilder skiljer sig åt när de hör talas om och föreställer sig vad det är att kommunicera per nät och på distans. Ta FirstClass till exempel, där man kan skriva in kommentarer mitt i den förre skrivarens med grå färg fyllda textplatta, så att invändningarna får vit bakgrund och syns direkt. Hur förklarar man det och känslan, lättheten i att kommentera varandra då, för en som aldrig varit i närheten? Avsaknaden av gemensamma bilder, dvs. likartad förståelse för vad digitala samtal kan vara är en viktig grundförutsättning att ta i beaktande i många år till. Att samtala dialogiskt är inte lätt ens när man ses och hörs. Dialogiskt samtal i grupp kräver uppövade förmågor, men är mödan värd tack vare sin potential för lärande, dvs. sin möjlighet att tillsammans med andra öka sin förståelse och reflektera sina erfarenheter. Kanske kan denna artikel ta oss en bit på vägen i att skapa mer gemensamma föreställningar genom att diskutera möjligheterna till att föra dialog även på distans.

Två digitala samtal som illustration

I en distanskurs har deltagarna i uppgift att via dator samtala skriftligt med varandra kring genusaspekter på IT-användning. De ska ha läst varsin artikel eller ett bokkapitel som berör detta ämne och ska nu redovisa sin syn på detta och samtala med varandra i grupper om cirka tio personer. Detta samtal förväntas pågå i två veckor i ett konferenssystem typ FirstClass. I en grupp går samtalet lite trögt. När deltagarna har beskrivit innehållet i den artikel de läst, så avstannar kommunikationen. Kursledaren går då in och frågar om någon har egna erfarenheter av könsdiskriminering i samband med IT-användning. Då redovisar några deltagare sådana erfarenheter och andra besvarar några av dessa inlägg med instämmande kommentarer. Sedan blir det inte så mycket mer.

I en annan grupp kommer kommunikationen igång lite trevande men blir snart riktigt livlig. En deltagare berättar i anslutning till beskrivningen av sin artikel om en egen erfarenhet av det som beskrivs där. En annan deltagare redovisar en liknande erfarenhet medan en tredje deltagare invänder och menar att detta inte kan bero på könsdiskriminering utan måste ha andra skäl. Ett livligt samtal uppstår om vilka de skälen skulle kunna vara. Det finns fortfarande några som inte har uttryckt sin mening, så hon som yttrade sig först ber de ”tysta” att redovisa sin syn. Samtalet flyter vidare och nu blir det ganska hetsigt. Någon skriver att hon känner sig kränkt av att bli ifrågasatt. Den som ifrågasatte det hon skrev ber om ursäkt och förklarar tydligare vad han menade. Missförståndet blir utklarat och samtalet går vidare i en öppen atmosfär. Vad lärde sig kursdeltagarna i de två grupperna? Och vad kan vi lära oss av att ta del av och analysera dessa två exempel? Vi tror att deltagarna i den första gruppen möjligen lärde sig en del av de artiklar de själva läste och kanske också av de sammanfattningar som gavs av övriga deltagare i gruppen. Nätpratet med varandra gav förmodligen inte något större utbyte. I värsta fall kan deltagarna ha dragit slutsatsen att elektroniska samtal är värdelösa. Den andra gruppen tror vi däremot lärde sig en hel del, både fakta om genusfrågor och olika möjliga perspektiv på IT och genus. Kanske förändrade de till och med sina uppfattningar om vissa former av IT-användning och såg större möjligheter för egen del. Vi återkommer till dessa exempel senare i artikeln.

Faktorer som påverkar digitala gruppsamtal

Det finns en lång rad faktorer som påverkar hur ett gruppsamtal på nätet utvecklar sig och hur mycket det ger deltagarna. Uppgiftens art och formulering, ämnesval, gruppens storlek och sammansättning samt deltagarnas privata situation och inställning till uppgiften har betydelse för motivation och aktivitet. Det har betydelse för vad och hur mycket olika personer lär och låter sig påverkas. Av vikt är också hur själva dialogen förs och hur medvetna deltagarna är om vilken roll de själva spelar i denna dialog. Vi menar att precis som vid en dialog ansikte mot ansikte så kan den elektroniska dialogen förbättras genom att deltagarna utvecklar sin dialogkompetens (Wilhelmson & Döös, 2002). Särskilt i utbildning på distans är att (kunna) länka tankar i digitala samtal väsentliga tillskott i lärandet. Som deltagare i digitala samtal behöver man alltså dels öva upp sin förmåga att föra lärande samtal, dels fundera över att skapa goda förutsättningar för både sig själv och andra.

Även den som planerar en kurs, är lärare eller studiecirkelledare har stora möjligheter att påverka hur lärande digitala samtal blir och i vilken utsträckning de når kvaliteter som handlar om att tankar länkas mellan och inom de individer som deltar. Och då menar vi inte främst genom ingrepp i själva samtalandet. Snarare handlar det om kursplanering och om att kursledare och lärare förstår varför och med vilka medel ett digitalt samtal blir lyckat. Därigenom kan de bidra till gynnsamma förutsättningar och villkor i form av uppgifter, gruppsammansättning och krav.

Vid arrangerandet av dialogiska gruppsamtal f2f (face to face) kan man tala om betydelsen av att reservera ”en bubbla av tid” som skapar lugn och utrymme för reflektion (Wilhelmson & Döös, 2002). En motsvarighet skulle vid dialog på nätet kunna handla om att respektive samtalare själv tar ansvar för att avsätta tid till att vara närvarande i uppgiften att skriva och läsa, dvs. nätsamtalandets två motsvarigheter till att tala och att lyssna. Detta innebär ett mått av noggrannhet som skiljer sig från de snabba ryck som karaktäriserar mycken datorkommunikation. Att använda sig av den möjlighet som ligger i att själv välja inte bara tidpunkt utan en tidsperiod då nätpratet utförs under studiero. På motsvarande sätt som att medlemmarna (Dixon, 1994) i en organisation (dvs. i vanligt tal medarbetare/ anställda) måste ta sitt ansvar för det lärande som krävs i genomförandet av verksamhetens uppgift, så måste samtalsmedlemmen ta på sig ett eget ansvar att rigga goda förutsättningar för att få utbyte av de digitala samtal som är en del av den kurs (eller motsvarande) man deltar i. Detta tagande av ansvar hänger dock samman med vad man som deltagare ser för uppgift för sig. Att tydliggöra detta för sig själv och inför de andra kan motverka senare problem med exempelvis arbetsinsatser och digital närvaro, problem som är grundade i skillnader i hur deltagarna uppfattar uppgiften. Är det t.ex. något man gör för att man är fylld av lust att lära, eller går man kursen i något annat syfte och strävar efter att den ska ta så litet tidsutrymme som möjligt?

Kommentera "re:published – Kompetent nätdialog – tankar länkade i digitala samtal"

Lämna en kommentar

Din emailadress kommer inte att publiceras.


*