Hur kan det någonsin bli likadant?

Olika nålar på en anslagstavla"249/365" CC BY-NC-ND 2.0 by Abhijit Bhatwadekar on Flickr

Folkhögskolan är ett levande väsen. Ena stunden sväller det åt ena hållet och drar in åt andra, i nästa moment är det tvärtom. Utbildningsformen är rörande rörlig. Folkhögskolans kurser ser inte ut som för trettio år sen. Tyvärr alla lackalänganostalgiker, men så är det.

Det är människor vi har att göra med, hur kan det någonsin bli likadant? Även om jag håller i samma svenska i åtta år ser aldrig terminerna likadan ut. Det rör på sig. Eleverna får vara med och påverka innehåll och upplägg. 2013 sa en sak, 2015 en annan sak. Hur folkhögskola vill jag vara? På nätterna vrider jag mig sömnlös och svettig tills jag inte orkar längre och skriker rätt ut,

– Ge mig en lärobok att följa!

Det är människor vi har att göra med, hur kan det någonsin bli likadant? Så jävla länge har jag faktiskt inte jobbat som lärare, tio år. Under den här tiden har mobiltelefonen slagit igenom. Då, som nyexaminerad, användes mobiltelefoner att ringa i och sms:a, inte mer och definitivt inget man gjorde på lektionstid. Det var långt ifrån alla som ens hade mobiltelefon. Nu är bilden en HELT annan. Personligen har jag slutat slåss. Skulle jag vänligt säga ifrån varje gång någon facebookar, sms:ar eller spelar spel på lektionerna skulle jag, trots den vänliga tonen, framstå som Mr Sur Gubbe.

Vår skrivarkurs på distans har haft i princip samma upplägg senaste terminerna och ändå kan två terminer bredvid varandra skilja sig åt rejält. Då talar jag inte om närvaro eller inlämnade uppgifter. Jag talar om sätt och attityd. Ena gruppen fyllde vår plattform med mer kommentarer första tre veckorna än vad andra gruppen gjorde på en hel termin. Har vi som driver kursen gjort fel ena terminen och rätt den andra? Nej, det är inte säkert. Det är människor vi har att göra med, hur kan det någonsin bli likadant?

Based on "Change" CC BY-NC-ND 2.0 by Sebastien Wiertz on Flickr

Based on ”Change” CC BY-NC-ND 2.0 by Sebastien Wiertz on Flickr

Jag kommer att tänka på språkpoliser som blir osäkra och rädda när språket förändras och överlägset påpekar,

– Det heter faktiskt längre än jag, inte längre än mig.

Suck.

Eller stackars Ines Uusmann och hennes internetfluga. Fast det var inte exakt så hon sa, SvD hade duktiga rubriksättare redan på den tiden. Hennes ord var snarare,

– [ … ] kanske är det övergående och sedan blir inriktningen mer specificerad.

Det rör på sig. Hela tiden. Sen kommer jag att tänka på min kollega Robert som sa,

– Du kan inte dra för stora växlar av en utvärdering.

Det är viktigt att genomföra dem, det är viktigt att kunna analysera dem på rätt sätt. Men Robert är inne på något här. Det är människor vi har att göra med, hur kan det någonsin bli likadant? Jag har fullt sjå att hålla tungan rätt i mun. Inte ens det vet jag hur man gör. Blev det där rätt? Kanske ska pröva något annat nästa vecka?

Jan Altsjö Lärare Nyköpings Folkhögskola

Kommentera "Hur kan det någonsin bli likadant?"

Lämna en kommentar

Din emailadress kommer inte att publiceras.


*