Formativ bedömning: om hästar, törst och pedagogisk verklighet

En man leder en häst"4. he_had_a_liking_for_horses_Library_of_Congress" (CC BY-NC 2.0) by Jim Surkamp on Flickr

Pekka Markkula är IT-pedagog med ansvar för flexibelt lärande på MSB, Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap, och lärare i barn- och ungdomsskolan sedan 1975. Här skriver han för re:flex om formativ bedömning.


Ett fikabordssamtal som nyexaminerad lärare har fastnat i minnet. En äldre och mer erfaren kollega talade om elever som saknade intresse för skolarbete. ”Man kan ta en häst till vattnet men inte tvinga den att dricka”, suckade han lite uppgivet.

Att just det samtalet följt mig genom arbetslivet tror jag har att göra med att det var en av mina första frontalkrockar med den pedagogiska verkligheten. Samtidigt som jag värjde mig mot det resignerade tonfallet förstod jag ändå att det fanns en ofrånkomlig poäng i talesättet. Lärandet är en aktiv process som ägs av eleven själv – inlärning följer inte med naturnödvändighet på att jag som lärare har lärt ut något.

Den springande punkten är hur vi kan skapa goda förutsättningar för våra elever och hur vi sedan stöttar dem i deras lärandeprocess. John Hattie, utbildningsforskare från Nya Zeeland, har genom sin bok ”Visible Learning” (Routledge, 2009) haft stor påverkan på hur vår pedagogiska debatt ser ut. Där rangordnar han över hundra olika faktorer utifrån hur dessa får genomslag på elevernas resultat.

Man talar idag ofta om ”evidensbaserad pedagogik” – det vill säga arbetssätt som visat sig ge de bästa studieresultaten. I Hatties topplista med faktorer finns exempelvis arbetsro, omgivningens höga förväntningar på den studerande, möjlighet att arbeta i egen takt, välstrukturerade och för eleven avpassade uppgifter. Men den faktor som visat sig vara allra viktigast är att man i skolan arbetar med det som kallas formativ bedömning.

Även om begreppet formativ bedömning myntades av Michael Scriven redan 1967 och aktualiserades av de engelska forskarna Black och Wiliam under 90-talet så har det fått sitt egentliga genomslag först med Hattie. Tidigare har den pedagogiska bedömningsdebatten i första hand inriktats mot så kallad summativ bedömning – det vill säga en värdering av elevens slutkunskaper (bedömning AV lärande) till skillnad från den formativa som sker under hela lärprocessen (bedömning FÖR lärande).

Tanken är att man genom ett kontinuerligt flöde av strukturerad bedömning och feedback ska kunna påverka studierna så att de anpassas för den enskilda eleven. Utgångspunkterna i en formativ bedömning är:

  • Vad är målet?
  • Var befinner jag mig nu?
  • Hur ska jag göra för att nå målet?

I formativ bedömning kan man göra kriterierna tydliga genom att använda sig av matriser. Där delas huvudmålet upp i mindre delmål för att visa på progressionen i kunskapernas kvalitet. En sådan matris måste också vara begriplig för den studerande så att den kan fungera som underlag i samtalen mellan elev och lärare om hur och med vad man ska arbeta vidare.

Hattie poängterar vikten av att eleven är med och gör en självbedömning. Samtidigt får då läraren feedback på hur eleven uppfattar kursen och undervisningen. Hattie uttrycker det så att läraren ska kunna se lärandeprocessen genom elevens ögon och eleven ska kunna se sig själv som sin egen lärare.

Som ett försenat inlägg i inledningens fikabordssamtal ger Hatties forskningsresultat många förslag och upplägg på hur vi kan väcka kunskapstörsten hos våra studenter – läs gärna ”Visible Learning”!

***

Pekka Markkula

Kommentera "Formativ bedömning: om hästar, törst och pedagogisk verklighet"

Lämna en kommentar

Din emailadress kommer inte att publiceras.


*