Droppen urholkar stenen

"Wee Waterfall (3)" (CC BY-NC-ND 2.0) by ShinyPhotoScotland on Flickr"Wee Waterfall (3)" (CC BY-NC-ND 2.0) by ShinyPhotoScotland on Flickr

Högskolorna näst på tur för digital tsunami – Det är rubriken i SvD samma morgon jag ska ringa upp Catrine Arvidsson för en intervju. Catrine arbetar på Medlefors folkhögskola i Skellefteå och är ansvarig för den projektsatsning som ska öka den digitala delaktigheten för pedagoger och deltagare. Som av en händelse är en del i projektet döpt till Livbojen.

Artikelförfattaren i SvD menar att högskolor och universitet står näst på tur när det gäller den revolutionerande digitaliseringen som musik-, bok- och tidningsbranschen redan känt av. Och det kommer att gå undan. Allt fler studerar via nätet. Tillgängligheten är en fördel och man är inte lika bunden geografiskt till den plats där utbildningen erbjuds. Dessutom finns ekonomiska fördelar med digitaliseringen.

Jag blir nyfiken på hur Catrine ser på det här, som den ambassadör hon är för digitala hjälpmedel i undervisningen.

”Jag började arbeta på Medlefors folkhögskola 1980, när elskrivmaskinen fortfarande var ett teknikens under”, berättar hon. ”Vi pratade mycket om faran med digitaliseringen och hade till och med studiecirklar där vi diskuterade olika hotbilder.” Catrine skrattar åt minnet, men det finns fortfarande ett visst motstånd bland en del kollegor. Hon tror att det handlar om rädsla.

”Det finns en ängslan över att inte förstå, men det berättar man inte. ‘Det där är ingenting för mig’, säger man.” Hon menar att man måste få hjälp att se nyttan med den digitala tekniken och liksom droppen urholkar stenen har det skett attitydförändringar. ”Det är stor skillnad mot för några år sedan, man är mer öppen för flexibiliteten i lärandet nu.”

Det är ungefär här som det slår mig att flexibelt lärande inte är ensidigt. Begreppet har någonting gemensamt med ordet ”tillit”, ett ord som stavas lika från båda håll. Fördelarna med flexibelt lärande gäller för såväl deltagare som pedagoger. Den arena där man möts för att samverka behöver fungera för alla, både för de som ska inspirera till inlärning och de som ska inhämta kunskaper. Kan man lära av varandra? Rollerna är kanske inte så cementerade som man kan tro? Hur väl hänger skolledningen med i den tekniska utvecklingen och vet eleverna ibland mer än sina lärare när det gäller den digitala tekniken?

”Vi hänger med bra och har en ganska nykter syn på hur det ser ut”, berättar Catrine. ”Det är inte alla ungdomar som är datanördar. Vissa är väl bevandrade i dataspelsvärlden, men många av dem har samtidigt svårt att söka information eller använda program som Word.”

Ju fler inlärningskanaler och digitala kontaktytor som används och ju mer eleverna själva söker efter information i undervisningen, ju viktigare är det att vara källkritisk. Hur förhåller sig skolan till det?

”Eleverna har ett eget verktyg, Livbojen (framtaget i Symbaloo). Där har vi samlat olika pedagogiska resurser och hjälpmedel. Eleverna har bland annat tillgång till material som beskriver hur de ska förhålla sig kritiskt till information på nätet. Det finns en film från punkt.se och dokumentation som de kan återvända till, hur ofta som helst.”

Att prata visioner känns oundvikligt och jag hör på Catrine att det är som om ett öppet landskap breder ut sig. Det finns så mycket att göra och utvecklingen går så snabbt.

”Jag gjorde en enkät för två och ett halvt år sedan. Lärarna fick berätta om sina behov av pedagogiska hjälpmedel. Jag tog med allt, från iPads till projektorer. Om det finns kanoner i varje rum måste vi veta hur de kan användas, svarade de, hur vi kan bli skickligare på att använda PowerPoints till exempel. Den enkäten har varit mitt arbetsunderlag sedan dess.”

I januari är det dags för en ny enkät. Vad tror hon har förändrats sedan sist? Jag förstår att det egentligen inte behövs några utredningar för att se utvecklingen.

”Det är som man säger i folkhögskolevärlden, learning by walking around. Jag kan framförallt se en skillnad i säkerheten hos mina kollegor, men mycket har hänt i den dagliga undervisningen. Kolla upp det där, säger jag till eleverna, och så knappar de fram information på sina smartphones på nolltid. Det går smidigare än att förflytta sig till ett annat rum.”

Ett konkret exempel på tekniska hjälpmedel som har underlättat för pedagoger och deltagare är de fyrtiosex iPads som skolan har köpt in. Det låter kostsamt och här berör Catrine en seglivad myt när det gäller distansutbildningar och investeringar i ny teknisk utrustning.

”Många rektorer och styrelser har förhoppningar att sådant ska innebära ekonomiska besparingar. Det gör det inte”, konstaterar hon. ”En distansutbildning där du arbetar med var och en av de studerande kräver mer tid, och kostar alltså mer, än om du undervisar tjugo elever i ett och samma rum samtidigt. En kombination av dessa två former är det optimala. Det ger eleverna goda möjligheter att planera sina studier, så att de kan genomföra stora delar av dem på den tid och plats som passar dem.”

Det låter som en bra beskrivning av flexibelt lärande när det fungerar som bäst, för alla parter. Och visst finns det vinster att göra på sikt, men det är också där man står inför en av de stora utmaningarna: Spretigheten i deltagargrupperna, att behoven och förutsättningen för lärande ser så olika ut.

”Vi har elever med allvarlig social fobi, nysvenskar med brister i språket, unga som tillbringar mycket tid hemma utan kontakt med omvärlden, äldre deltagare som vill lära sig allt, nu. Använder vi de digitala resurserna klokt kan vi än en gång lyckas ge nya grupper bildning. Därför är det är en fröjd att se hur våra iPads används, särskilt av våra nysvenska elever som ingår i SPIRA-projektet som ska underlätta integrering.”

Medlefors är förstås inte den enda skolan som satsar aktivt på flexibelt lärande. Hur kan skolorna dela med sig av sina erfarenheter så att inte andra behöver göra om samma misstag? Där borde det finnas en del vinster att göra.

”Initiativet måste komma från de som har behovet. Att man aktivt söker för att ta reda på vad som finns och hur andra gör. Där har erfarenhetsutbytet och kunskapsspridningen i Folkbildningsrådets projekt varit väldigt viktigt.”

/AC Collin, flexibel skrivarpedagog

Kommentera "Droppen urholkar stenen"

Lämna en kommentar

Din emailadress kommer inte att publiceras.


*