Det sitter inte i väggarna…

"no roof/no wall" (CC BY 2.0) by Kumon on Flickr"no roof/no wall" (CC BY 2.0) by Kumon on Flickr

Jag skrattar ofta högt framför min dator. Mina kollegor tittar lite förvånat upp och jag får förklara att jag just har en chatt med mina distansdeltagare. ”Den kurs vi har på distans är den mest folkhögskolemässiga kurs jag undervisar på, det är verkligen folkbildning” brukar jag säga ibland, kanske för att provocera lite, men mest för att det är sant.

Det är något som slagit mig flera gånger, under de här snart fyra åren vi drivit en av våra allmänna kurser på distans. Där upplever jag deltagarinflytande, meningsfullhet, en vuxenutbildning som tar avstamp i deltagarnas livserfarenheter och en mer jämlik och demokratisk diskussion. Just det som vi gärna vill kalla folkbildning. Men, invänder många, folkbildning handlar ju om mötet mellan människor. Ja. Ja, just det.

Att kunna vara med

Många av deltagarna som passerat distanskursen hos oss, har eller har haft erfarenheter av missbruk, psykiska och fysiska sjukdomar, som sammantaget gjort att de inte blivit klara med sin grundläggande behörighet. En annan grupp är yrkesverksamma på hel- eller deltid. För de flesta är distansstudier det enda tänkbara alternativet. Och ett mycket bra alternativ. Sjukdomar eller arbetsliv gör att deltagandet inte kan ske på bestämda tider och bestämda platser. Deltagaren kan i och med distansutbildningen själv bestämma dessa och delta fullt ut. Det är att kunna påverka sin livssituation.
Det känns så skönt att säga det: folkbildningen har fått ett ställe till att möta människor på – hurra!

Genomskinligheten

Jag har ofta funderat över vad som gör att distanskursen blir så rörlig, deltagarna är mer delaktiga, diskuterar mer, fler syns och hörs än i det vanliga klassrummet. Vad skapar förutsättningarna för att deltagarna får mer makt i lärandet här, än på samma kurs på skolan? Vad gör att jag som lärare upplever att jag känner många distansstuderanden bättre än de som är här på skolan? Det känns lite paradoxalt – kan distans skapa närhet?
En bidragande orsak tror jag är, att allt i distanskursen blir så genomskinligt. I det digitala klassrummet syns allt du gör och allt du inte gör. Det blir smärtsamt tydligt om någon inte deltar. Men det blir också glädjerusigt tydligt hur ett samtal kan växa på ett sätt som det sällan gör i klassrummet. Dina ord finns kvar, andra hinner reflektera, tänka kring vad du sagt, du kan rätta till det som känns fel, förstärka andra delar. Ett samtal kan pågå en vecka, inläggen som berör samma ämne kan ta upp olika perspektiv samtidigt, utan att det blir en kamp. Å andra sidan, gör du inga inlägg i samtalet, blir det också oerhört påtagligt. Det efterfrågas av gruppen och av mig. Som deltagare är det svårt att sitta ”tyst” genom en hel lektion. Du måste bli en aktiv deltagare.

Väggar ingen garanti för möten

Många säger att folkbildningen sitter i väggarna. Jag är säker på att det sitter i personerna. Var möten sker är inte beroende av väggar, platser eller ögonkontakt. Distanskurserna är ännu ett tillfälle att ge människor möjligheten att påverka sin livssituation och att mötas. Möten är beroende av kommunikation och människor. Därför ses vi utan att mötas och vi möts utan att ses.

/Christina Lindberg, Hellidens folkhögskola

Kommentera "Det sitter inte i väggarna…"

Lämna en kommentar

Din emailadress kommer inte att publiceras.


*