Att vara i tid och att vara i otid, det är frågan

En klocka"El sol y la luna en Praga / The sun and moon in Prague" (CC BY-SA 2.0) by Hernán Piñera on Flickr

Jag glor och glor på inboxen. Ögonen antar datorskärmens form. Hur svårt ska det vara för X1, X2, herr Y, fröken Y2 och så vidare att förstå att jag har väntat väldigt, nej (!) VÄLDIGT, länge på att forumdiskussionen ska ta fart. Det har snart gått femton minuter sedan jag postade inlägget. Men svara då! Tio minuter senare: fortfarande inget svar. Forumet ekar tomt. Tänk om ingen svarar? Tomt forum är samma sak som illavarslande streck på närvarolistan.

Det här blogginlägget kommer att handla om tid. Det kommer i viss mån också att handla om rum. Tid och rum sammanfaller på ett speciellt sätt när de möts i den digitala världen. I den digitala världen är nämligen globaliseringsprinciper högst närvarande. När det talas om globalisering är dimensioner som tid och rum oundvikliga, två klassiska definitioner av globaliseringsprocessen tar avstamp i just dessa dimensioner:

Globalisering 1 = time-space distanciation (Anthony Giddens).

Globalisering 2 = time-space compression (David Harvey).

Dagligen ser vi i våra kursfora hur tid och rum förlängs och krymper, lite som ett gummiband som tänjs ut och studsar tillbaka. Inte att undra på att tio minuter kan upplevas som timmar och vice versa. Denna form av tid begränsas förstås inte till den digitala världen, den genomsyrar numera de flesta aspekter av mänskligt varande. Däremot uppstår det friktion mellan olika tidsperspektiv, i synnerhet när vi som utformar distanskurser och det flexibla lärandet förväntar oss att våra deltagare ska leva gummibandstidochrum och vara nästan hur flexibla som helst, fast på våra villkor.

När man läser på distans får man en frist från tid och rum. Med denna frist tillkommer dock ett ansvar vilket i många fall innebär att man ska redovisa, presentera, diskutera, kommentera, bidra, lyssna, bidra lite till etcetera – detta alltmedan man bedöms av såväl kursledare som kurskamrater. Förutom detta ska man vara en god familjeförsörjare, förälder, kollega, dotter/son, syster/bror, vän, hälsosam, kreativ och finna ro. Hur ska tiden räcka till för alla dessa rum och roller?

”clocks” CC BY-NC-SA 2 by LEOL30 on Flickr

Mina distanskurser, och jag vet att det skiljer sig från kurs till kurs, är kurser som deltagarna läser för sin egen skull, för att tillsammans få skapa något nytt, utvecklas och göra något som de tycker är riktigt kul, något de kan komma till ro i. Det händer, ganska ofta faktiskt, att deltagarna inte kan lappa samman digital-, kurs- och IRL-tid. Livspusslet är svårt att lägga, det tycker till och med undertecknad. Ändå är kurserna, för att leva upp till formella krav, utformade på så sätt att deltagarna just förväntas redovisa, presentera, diskutera, kommentera, bidra, lyssna och bidra lite till. För att överhuvudtaget kunna räknas som närvarande på ett kursmoment – och glöm ej att deltagarna inte får betyg eller omdömen på kurserna eftersom de läser för nöjes skull (!) – måste deltagarna göra allt detta inom deadlines. Skulle någon be om att få tidsförlängning på uppgiften (och varför skulle deltagaren inte få det?) och lämna in den några dagar senare har deltagaren inte varit närvarande i alla fall; jag som kursledare måste dra ett streck i min närvarolista, annars… jo, annars fifflar jag med närvaron. Jag ser inte mig själv som en fifflare, men jag efterlyser förståelse för att det flexibla lärandet… flexibelt (?) … ska vara så pass flexibelt att deltagare som lämnar in en uppgift två-tre dagar, kanske en vecka, efter deadline ändå räknas som aktiv.

Vad har detta med globalisering och digitalt tid och rum att göra? Ibland har jag en upplevelse av att den tid jag spenderar i kursfora, i cyberrymden överlag, är som hundtid. Tiden snurrar där utanför och där inne står tiden nästan stilla. Gummibandseffekt. Saken är den att medan vi skapar regelverk, stipulerar om vad som är giltig närvaro eller ej, och vi kursledare försöker sätta rimliga och rättvisa deadlines pågår ett liv för någon annan. Livet tar inte alltid hänsyn till deadlines, inte vardagen heller. Det måste kännas snopet för kursdeltagaren som, trots otakt med den digitala tiden i kursforumet, till slut redovisar, presenterar, diskuterar, kommenterar, bidrar, lyssnar och bidrar lite till, lämnar avtryck i forumet, bara för att få reda på att hen har gjort det några dagar för sent och därför inte var närvarande på kursmomentet.

/Sandra Jönsson
Not: Idén till blogginlägget föddes när Sofie Jansson och Kerstin Namuth på Folkuniversitetet bjöd in mig till en mycket lärorik diskussion om det icke-linjära samtalet.

Kommentera "Att vara i tid och att vara i otid, det är frågan"

Lämna en kommentar

Din emailadress kommer inte att publiceras.


*