Nätlärandets utveckling: Från flexibelt lärande 1.0 till flexibelt lärande 3.0

"Evolution - The Ride" (CC BY 2.0) by Kevin Dooley on Flickr"Evolution - The Ride" (CC BY 2.0) by Kevin Dooley on Flickr

Ove Jobring, Göteborgs universitet, och Ingemar Svensson, Tankesmedjan OmBildning, skriver – för re:flex räkning – om utvecklingen av nätlärandet.


På konferensen FOKUS 2010 kom en hel del av diskussionerna i workshops att handla om hur morgondagens folkbildare kan tänkas arbeta och hur folkbildningen i sin pedagogik kan använda sig av sociala media. I mycket liten utsträckning fördes dock diskussionen i termer av informellt nätbaserad lärande och hur sådana lärformer kan tänkas vara kopplade till folkbildningens ickeformella lärande. En teoretisk begreppsgenomgång i vilken vi också försöker begripliggöra nätlärandets utveckling kan därför kanske vara på sin plats.

Det internetbaserade lärandets historia är kort. På det stora hela taget har det inte funnits mer än i drygt 20 år. Den distanspedagogiska utvecklingen har under denna tid varit mycket snabb, på allra senaste tiden och i synnerhet just nu, kan man nästan kalla den revolutionerande snabb. Tyvärr har inte denna utveckling haft genomslag överallt. Den dominerande formen av nätlärande t ex i den formella vuxenutbildningen befinner sig på det stora hela taget fortfarande på nivån 1.0.

Flexlärande 1.0 Flexlärande 2.0 Flexlärande 3.0
Teoretisk bas Behaviorism/
Kognitivism
Social konstruktivism Konnektivism
Pedagogisk ansats Förmedling Deltagande Ickehierarkiskt Nätverksstöd
Verktyg Webbkurs/LMS Gruppbaserad lärplattform Webben som plattform – social Media – PLE
Produkt Webbaserat lärande Gemensamt genererad produkt Onlinebaserad användargenerad produkt
Formellt lärande Ickeformellt lärande Informellt lärande

I modellen ovan har vi försökt tydliggöra vad som karakteriserar de olika modellerna för nätlärande.

Flexlärande 1.0

Det vi kallar flexlärande 1.0 baseras på en förmedlande modell. I grund och botten handlar detta om till nätet anpassade korrespondenskurser av klassisk Hermodsmodell. I ett sådant system erbjuder man ett innehåll (content) för individers lärande eller kompetensutveckling. Vi talar alltså om ett system som förmedlar utbildningar till vuxna med ett givet faktabaserat kunskapsinnehåll. Utifrån förutbestämda läroplaner ”överförs” en volym ”kunskap” till den studerande. Enkelt uttryckt formulerar läraren och lyfter sedan en given volym fakta och relationer mellan fakta från sitt eget huvud och sänker ner samma volym i huvudet på den i huvudsak passivt mottagande deltagaren. I grund och botten baseras detta ”lärande” på klassisk behaviorism. Innehållet presenteras vanligen som kurser och sammanställs i utbildningsportaler. Studierna sker helt i egen takt. Den studerande är som regel ensam med ett förutbestämt kursupplägg på webben. Inte sällan erbjuder kursanordnaren kollaborativa verktyg som forum, wiki etc för den som så önskar, men sådana möjligheter förblir i allmänhet kosmetika eftersom grundupplägget bygger på självstudier. En stödjande handledare kan finnas närvarande men servar då en stor mängd deltagare. Verktyget är den traditionella webb-kursen, med material och handledning upplagt i en given och ”stel” form, ofta erbjuden tillsammans med andra kurser samlade i särskilda kursportaler, Learning Managemenet System (LMS). I flexlärande1.0 förekommer i princip inget innehåll skapat av medverkande utan läromaterialen är prefabricerat av undervisningsproducenter. Flexlärande 1.0 är fortfarande den dominerande modellen för distanslärande i den formella vuxenutbildningen i Sverige. Enda rimliga skäl torde vara att den, av naturliga skäl, är extremt billig.

Flexlärande 2.0

När Folkbildningen, icke utan viss skepsis och ruelse, började utveckla flexlärande i samband med DUKOM – projektet 1996, var den modell som vi ovan kallar 1.0, för de allra flesta folkbildare, helt otänkbar. Folkbildningspedagogikens starka betoning av det lärande mötet och det demokratiska deltagandet, var en förutsättning för att utveckla och arbeta med flexibla kurser och studiecirklar. Teoretiskt var detta förhållningssätt förankrat i den sociala konstruktivismen, med dess grundtanke att all kunskap bara kan konstrueras i den lärandes eget huvud, men i ett socialt sammanhang och i samarbete med andra. Läraren eller studiecirkelledaren får i det kollaborativa lärandet rollen som handledare, men fortfarande med ett ansvar för att organisera, strukturera och processleda grupper av aktiva deltagare. Intressant att notera att den sociala konstruktivismen de senaste 15 åren har blivit den helt dominerande teorin om lärande bland pedagogiska forskare. Även EU – kommissionen betonar social konstruktivism och kollaborativt lärande som givna utgångspunkter för nätlärande i sitt Lifelong learning-program.

Folkbildningens aktiva utvecklingsarbete på detta område under andra hälften av nittiotalet och första hälften av tiotalet var betydande och genererade ett stort internationellt intresse. Under några år var faktiskt svensk folkbildning i fronten för den nätpedagogiska utvecklingen av detta som vi här kallar Flexlärande 2.0.

Kollaborativt, gruppbaserat lärande kräver helt andra verktyg än den självstudiecentrerade webbkursen. Folkbildningen valde att använde FirstClass. Sett i backspegeln var det ett gott val, inte bara för att denna plattform stödjer ett gruppbaserat asynkront lärande utan också eftersom administrationen av denna plattform enkelt kan delegeras och kan förstås av pedagogen själv vilket innebar att distansläraren/ledaren med en mycket begränsad fortbildningsinsats, tekniskt kunde ha makten över sina egna distansrum, mycket viktigt för en pedagogik som bygger på att lyssna till deltagaren och att snabbt kunna ställa om även kursrmmens struktur. Att sedan First Class´ dagar nu med största sannolikhet snart är räknade som plattform för pedagogisk verksamhet och att folkbildningen i det snaraste borde leta nya och tidsanpassade verktygslösningar är en annan sak.

Till skillnad från i modellen 1.0 deltar de medverkande aktivt i 2.0. De bidrag och de material som produceras av de medverkande tillsammans med handledaren inom nätgemenskapens olika processer tillskrivs stort värde och återanvänds ofta i nya kurser och nätcirklar.

Flexlärande 3.0

Men nu händer något radikalt nytt. Internet öppnar, genom sin snart astronomiska mängd av information och genom den växande mängden av lätt tillgängliga verktyg för navigation och kollaboration, möjligheter för vuxnas lärande som vi aldrig sett tidigare och som är nästan hisnande i sitt perspektiv.

När vi talar om Flexlärande 3.0 lämnar vi folkbildningens ickeformella lärande och rör oss istället i ett nätbaserat informellt lärande. Den bärande teorin här är Konnektivism (se George Siemens Connectivism: A Learning Theory for the Digital Age), som ser lärandet som en integration av principer för kaos, nät och komplexitet. Individens utveckling ses som en process som sker inom en rad olikartade miljöer med skiftande centrala inslag som inte helt kontrolleras av den enskilde. Utvecklingen sker därför till del utanför oss själva genom att vi ”ansluter” till olika funktioner, inte minst genom media och informationssamhället.

I denna värld har läraren ingen avgörande roll och kan möjligen ersättas av en handledare eller snarare en moderator. Någon miljö för lärandet är inte på förhand given. Den lärande är inte längre beroende av utbildningsanordnares plattformar utan kan själv skapa sin Personliga Lärmiljö (PLE), hitta arena, välja verktyg för sitt lärande, välja var han/hon hittar material och välja tillsammans med vilka han/hon vill samverka i sitt lärande. Utvecklingen av sociala media och olika typer av enkelt hanterbara gratisapplikationer på nätet möjliggör en utveckling till stora delar på individens egna villkor. Likt 2.0 präglas miljön i 3.0 av att de medverkande under en process genererar innehåll till den onlinemiljö inom vilken de verkar, men i 3.0 sker detta till stora delar utan stöd och hjälp av lärare eller cirkelledare. Det mest slående exempel på detta är naturligtvis Wikipedia, massans seger över eliten, kollektivets demokratiska triumf över mediamakten (se James Surowiecki, The wisdom of crowds). Men i det mindre formatet kryllar nätet även av informella communities, hundratusentals- eller snarare miljoner mötesplatser där människor lär tillsammans utan att fråga om lov och utan hjälp av utbildningsanordnare. Det framtida livslånga lärandet får genom Flexlärande 3.0 helt nya kvaliteter, det informella nätbaserade eller nätberoende lärandet kan nu bli i verklig mening kontinuerligt och anpassat efter var och ens behov. Gissningsvis kommer vi i en snar framtid att se allt fler kombinationer av formellt, icke-formellt och informellt lärande med sin bas i internet och med ett ökande inflytande för vad vi här kallar flexlärande 3.0. Det ligger nära till hands att se goda kombinationer av folkbildningens flexlärande 2.0 och det informella lärandet i 3.0 och om folkbildningen svarar på den möjlighet vi nu ser, på samma sätt som man gjorde på nittiotalet när man aktivt utvecklade den modell vi kallar Flexlärande 2.0, kan svensk folkbildning återta ett initiativ i utvecklandet av goda flexibla lärformer som man nu har tappat.

Men här finns också skäl att se upp. De resursstarka aktörer som säljer ”lärande” är i allra högsta grad kvar på banan när vi pratar om konnektivism och ett informellt nätlärande som enbart fokuserar på navigering i kombination med förproducerat material och som inte förstår den grundläggande vikten av att processa kunskap i samverkan med andra, leder raka spåret tillbaka till den modell som vi kallar Flexibelt lärande 1.0.

Svensk folkbildning har alltså, utan tvekan en stor uppgift, frågan är bara om, hur och när den vill ta uppdraget och möta nätets närmast hisnande möjligheter.

/Ove Jobring och Ingemar Svensson

Kommentera "Nätlärandets utveckling: Från flexibelt lärande 1.0 till flexibelt lärande 3.0"

Lämna en kommentar

Din emailadress kommer inte att publiceras.


*