Under hösten 2016 publicerar Re:flex en serie artiklar med aktuella ämnen av Stefan Pålsson. Stefan är verksam som frilansskribent med fokus på samhällsutvecklingen och vad den innebär för utbildning och lärande. Han har ett internationellt perspektiv och intresserar sig både för aktuella teman inom utbildningspolitiken och för hur den dagliga verksamheten utvecklas och förändras.

Digitaliseringen innebär att samhället och det dagliga livet genomgår genomgripande förändringar som påverkar oss alla. Detta ställer nya krav på folkbildningens innehåll, men skapar också nya vägar att bedriva ett folkbildande arbete runt om i landet.

Den digitala utvecklingen är alltså både en utmaning och en möjlighet.

Våren 2014 godkände riksdagen propositionen Allas kunskap, allas bildning, som bland annat formulerar ett särskilt mål för den statliga folkbildningspolitiken. Alla ska få möjlighet att tillsammans med andra öka sina kunskaper och sin bildning – för sin personliga utvecklings skull och för att kunna påverka och vara delaktiga i samhällsutvecklingen. Inkludering, jämlikhet och gränsöverskridande möten är några viktiga grundstenar.

Folkbildningen har ett mångfacetterat uppdrag som både rymmer allmänbildning, studieförberedande utbildning och kulturellt skapande. Digitaliseringen ingår i allt detta. Maskinlärande, artificiell intelligens och automatisering är på väg att förändra arbetsliv och vardag, men öppnar också för nya perspektiv på vad det innebär att vara människa. Vi lever i ett nytt medielandskap där globala företag som Google och Facebook i allt högre grad sätter agendan, samtidigt som de påverkar och styr informationsflödet med sina algoritmer.

Den ungerske medieforskaren Eszter Hargittai, verksam vid Universitetet i Zürich, hör till dem som pekar på problemet med den växande digitala klyftan mellan hög- och lågutbildade. Detta är på väg att bli ett allt större problem över hela världen, menar hon och många andra. Därför är det absolut avgörande att dra igång insatser för att demokratisera digitaliseringen och skapa digital jämlikhet.

Den som inte förstår och kan hantera den digitala utvecklingen är snart lika hjälplös och marginaliserad som en person som inte kan läsa och skriva, konstaterar Eszter Hargittai. Den digitala utvecklingen är i sig varken bra eller dålig. Vad den resulterar i beror helt och hållet på vilken politik som förs. Med andra ord är det både både nödvändigt att alla lär sig använda de nya möjligheterna och att alla får en större insikt i hur digitaliseringen kan utveckla och förändra olika aspekter av samhället och tillvaron. Annars kan vi inte få till stånd ett öppet och konstruktivt samtal kring vart samhället är på väg och vart vi vill nå.

Folkbildningens vägval och vilja, som publicerades 2013, slår fast att folkbildningen både vill och ska arbeta mitt i de förändringar som sker i samhället. Men det kräver att folkbildningen själv vågar utmaningen, att man försöker förutse, förstå, förklara, debattera, utforska – och påverka. Det är en förutsättning för att kunna möta nya utmaningar och för att bygga vidare på den positiva kraft som finns i lusten att lära, utvecklas och att förändra vardagen och samhället tillsammans.

Dansk IT, som är Danmarks motsvarighet till Dataföreningen, presenterade i våras sitt förslag på hur den danska befolkningens digitala allmänbildning behöver utvecklas och stärkas. Man varnar för riskerna med att skapa digitala a- och b-lag och pekar på den roll som Grundtvig och folkhögskolerörelsen spelade vid mitten av 1800-talet. Den digitala utmaningen är minst lika avgörande och besvärlig att hantera, menar man. Därför är det viktigt att civilsamhället samlas och gör gemensam sak för att driva utvecklingen i en önskvärd riktning.

Dansk It lyfter fram tre kategorier av digitala nyckelkompetenser som tillsammans utgör den digital allmänbildning som krävs idag. Den ena rymmer kunskaper och förmågor som krävs för att kunna använda it och digitala medier för att söka, välja och hantera information. Den andra tar upp vad som är nödvändigt för att kunna vidareutveckla, skapa och dela information med andra. Den tredje kategorin rör förmågan att reflektera kring digitaliseringens möjligheter och risker, såväl för egen del som ur ett större samhällsperspektiv.

De tre digitala nyckelkompetenser som Dansk It presenterar påminner om samlingsbegreppet medie- och informationskunnighet (MIK), som lanserades av Unesco för fem år sedan. I båda fallen handlar det om att lägga grunden för den allmänna medborgerliga digitala kompetens som krävs för att upprätthålla en levande och öppen demokrati. Under de senaste tre, fyra åren har MIK fått en växande spridning i den svenska skoldebatten. Nu börjar det även synas i diskussionerna kring folkbildningens roller och uppdrag idag.

I början av oktober föreslog sekretariatet för en nationell biblioteksstrategi att landets folkbibliotek används som plattform för ett nationellt digitalt kompetenslyft – Digitalt först. Här knyter man både an till den digitala agendan från 2011 och Digitaliseringskommissionens arbete: För att Sverige ska bli bäst i världen på att utnyttja digitaliseringens möjligheter, är det nödvändigt att alla som bor och verkar i Sverige är förtrogna med den digitala utvecklingen. Alla ska kunna dra nytta av it och digitala medier i sin vardag, kunna hantera information källkritiskt och ha en grundläggande förståelse för hur det digitala medielandskapet ser ut och fungerar.

Medieutredningens slutbetänkande, som överlämnades i början av november, resonerar på ett liknande sätt. Man pekar på MIK-begreppet och behovet av ett nationellt kompetenslyft, men tar samtidigt upp skolans och folkbildningens centrala roll. Statens medieråd är den aktör som varit mest synlig inom det här området. I kartläggningen MIK i Sverige, som kom i januari, pekar man på att det finns en stor mängd organisationer som arbetar med MIK, men att arbetet inte samordnas i någon större utsträckning.

För att nationellt kompetenslyft ska få nödvändigt genomslag och kunna nå medborgare i alla åldrar krävs en bättre nationell samordning av de insatser som görs, konstaterar Medieutredningen i sitt slutbetänkande.

Är den svenska folkbildningen redo att bidra till ett nationellt digitalt kompetenslyft? Vad behöver göras för att det här ska fungera så bra som möjligt? Hur kan möjligheterna till lärande över nätet tas tillvara på ett bättre sätt än idag?

I en kommande artikel tar jag en titt på det arbete som pågår kring folkbildningens digitala infrastruktur. Samtidigt gör jag några internationella utblickar som kastar nytt ljus på hur den digitala utvecklingen kan skapa nya vägar för det pedagogiska tänkandet i folkbildningsarbetet.

/Stefan Pålsson