Om ABC 80 och om lätta svar på komplexa frågeställningar

En dator av typen ABC 80"ABC 80" CC BY-NC-ND 2.0 by dtsomp on Flickr

Elisabet Norin rapporterar från SETT SYD i Malmö under två dagar. SETT SYD är en konferens för modernt och innovativt lärande, som nu även finns på sydliga breddgrader, förutom som tidigare i Stockholm.


Skolan har alltid använt sig av teknik. Linjal. Räknesticka. När kalkylatorn ersatte räknestickan. Eller räknedosan som vi sa. På 60-talet inrättade många skolor språklabb. Det betydde att elever satt i ett bås med hörlurar och bandspelare och härmade engelska. Läraren kunde starta allas band samtidigt.

Det är oklart när de där salarna slängdes ut. Men någon gång i början på 80-talet slängde de skolor som hade medel och förstod sig på nymodigheter istället in datorer. ABC 80 hette de nikotingula datorerna som stod i rader. Skärmen var en liten tv-apparat. Enligt mina barn ägnade man lektioner åt att starta och stänga av. Däremellan stod salarna tysta och öde medan skolorna satt upphäktade i avtal som löpte i åratal. Så småningom blev det lite mer dynamiskt. Skolan fick anställa en datorlärare – ibland en egenföretagare inom datorbranschen med noll pedagogiskt kunnande. I jobbet ingick att uppgradera datorerna en och en med hjälp av floppy disks.

Ja, nu ska jag gnöla lite, så som folk gjort i alla tider över förändringar. För det som slår en nutida spanare är att förändringen förr bara var en. Det var sticka mot dosa. Det var ABC 80. Intet annat. Hur ser det ut idag?

Går man på utbildningsmässa, skolmässa, kan man som pedagog bli rätt kluven inför företeelsen i sig. Mässor består av två saker. En hall med utställare, företag som visar sina produkter och idéer. Det andra spåret är föreläsningar i stora salar. Ordentligt rubriksatta och med tydliga start- och avslutstider. Det betyder:

Å ena sidan: månglarnas marknad i mässhallen, dyra grejor, avtal … Samtal om av vad man uppfattar som verktyg för lärande (tänk ABC 80), men som inte är det utan mest liknar idén att knipa lusen med tång.

Å andra sidan: tillfällen att lyssna på föreläsande kollegor från andra skolor och ta del av deras praktik och erfarenheter. Det värdefulla i att träffa de egna arbetskamraterna som man knappt hinner byta ett ord med till vardags, över lyxig croissant eller god dryck.

Men vi börjar med de förra, månglarna:

Om det är roligt med en pekskärm – blir det ännu roligare om den är jättestor? Om den ligger på golvet? Så man själv måste ligga utsträckt på armbågen medan man fyller bilden med digitala animationer. Eller kanske till och med kan gå på ytan? Digitala dagböcker trängs med danska dokumentskåp och 3D-klassrum (har inte klassrum alltid varit flerdimensionella?). Allt säljs med godisskålar med papper med loggor på. Sedan finns här förstås kommuner, fackförbund, bokförlag – som blir mer och mer digitala – ja, alla de företeelser vi rör oss med annars också.

Åtminstone vid två tillfällen blir jag även fundersam över föreläsare på plats som är här utifrån sina tjänster i skolor och kommuner. De kallas utvecklare eller strateger eller inspiratörer och får undertecknad att fundera över vilka kriterierna skolorna haft när man har tillsatt tjänster som är inriktade mot IKT. Roligast? Mest snabbpratande? Har haft facebookkonto längre än lärarexamen? Deras salar är sprängfyllda en kvart innan start, medan de inte-så-fancy-föreläsarna som håller sig till komplexa frågor, som relativiserar och som faktiskt håller sig till en grundforskning i lärandet (människan har inte förändrats, vi är fortfarande samma biologiska varelser som alltid) får nöja sig med färre lyssnare.

Söker vi lätta svar på komplexa frågeställningar?

Vad händer med trängda, stressade och rätt så dåligt betalda pedagoger, som till stor lycka får två fortbildningsdagar på en utbildningsmässa med försäljare? Svallar tacksamheten över så kritiken inte får utrymme?

För vad är det som ska göras? Vad är det som ska skötas? Är det inte där vi behöver börja – med själva frågan, innan vi börjar leverera svaren?

Samtidigt: i en annan del av mässan. En lärare som givit digitala hjälpmedel ett ansikte sedan några år tillbaka vågar relativisera sin egen praktik. Modigt. Hoppfullt. På tvärs mot den idé som ibland kan upplevas förhärskande: Med hammare i handen tenderar allt att se ut som en spik.

Elisabet Norin

Kommentera "Om ABC 80 och om lätta svar på komplexa frågeställningar"

Lämna en kommentar

Din emailadress kommer inte att publiceras.


*