Håkan Fleischer, gästföreläsare på folkhögskolornas fortbildningsdag i oktober, är verksam inom utbildningsvetenskap på Linnéuniversitetet. Här filosoferar han i en specialskriven artikel för Re:flex över tänkandet, om så kallade filterbubblor och om vårt sanningsbehov:

I denna artikel om nätvanor och lärande skall vi höja blicken. Men allra först behöver jag nämna något om rubriken: den som kan sin filosofi känner igen frasen som en av Martin Heideggers främsta idéer och verk.

När vi går till tänkandets sak i filterbubblan behöver vi se upp med relativiseringar. I fråga om tänkande, skola och lärande behöver vi förstå och förhålla oss till att vi lever i en känslostyrd konsensuskultur, snarare än i en intellektuell sanningskultur. Låt mig förklara:

Jag vill återknyta till Heidegger, men inte i första hand till verket som ovanstående titel parafraserar, utan snarare till hans tankar från sent 1940-tal om hur teknik påverkar oss. Titeln är en hommage till denne tänkare som betytt mycket för mig som forskare, särskilt föreläsningen ”Das Gestell”. Den har senare nedtecknats och finns att läsa i ”The Question Concerning Technology” från 1977.

Förändrat samhälle – förändrad skola
Låt oss börja från början. Datoranvändning har påverkat vårt samhälle i grunden. Den har påverkat vår ekonomi, vår kultur – och vår skola. Och frågan är då vad skola är i det här sammanhanget.

Jag menar att skola är den plats där vi samlas för att gemensamt dra slutsatser om världen, om andra och om oss själva utifrån hur den visar sig för oss. Kort sagt, skolan är den plats där tänkandet står i fokus. Påverkas då detta tänkande av den teknik vi omger oss med?

Martin Heidegger säger tveklöst ja och menar att tekniken ”ställer oss in” i världen med vissa givna positioner. Det som är kultur uppfattas så småningom som natur – det vill säga de förändringar i vårt sätt att förhålla oss till och tänka om omvärlden uppfattas så småningom som de som skall tas förgivet. I samma anda pekar Veerback på att tekniken utövar en intentionalitet på oss och styr vårt tänkande i sin tankvärda bok ”What Things Do” från 2005. I frågor om IT och skola har denna tematik berörts, om än med andra utgångspunkter, både i min och andras doktorsavhandlingar. Vad som är helt centralt att säga här är alltså att vissa artefakter – datorer, mobiler, nätet – låter oss få syn på vissa aspekter av världen och skymmer andra.

Hur påverkar IT tänkandet?
Vad är det då som står i fokus i denna IT-baserade tid, och hur påverkar det vårt tänkande? Frågan är omfattande och kan knappast ges ett uttömmande svar. En uppenbar iakttagelse är att vi sjunger hastighetens lov i nättider. I skolsammanhang innebär det att uppgifter designas för att hämta information som skall bearbetas i ett högt tempo, sedan skall nästa uppgift påbörjas. Vi hamnar i filterbubblor där vi tror oss ha tillgång till all världens information och all världens människor via sociala medier. Egentligen får vi ett tämligen begränsat utsnitt levererat. Mångfald tenderar nämligen att leda till enfald, vilket bland annat påpekas i Zygmund Baumans utmärkta bok ”Det individualiserade samhället” från 2002. Google samlar data och du blir presenterad sökresultat du förväntas gilla baserat på dina nätvanor. Och trots att du har tillgång till all världens människor via sociala medier ”umgås” de flesta av oss bara med folk som tänker precis som vi själva. I ”The filter bubble” från 2012 diskuterar Eli Pariser hur den personliga webben förändrar vad vi läser och hur vi tänker.

För visst påverkas vårt tänkande. Materialet på nätet som används alltmer i undervisningen klassificeras i någon slags ”folksonomi” istället för en taxonomi. Det är användarnas gillande och länkande till annat innehåll som avgör statusen på materialet – knappast experters uttalanden om kvaliteten och deras noggranna inordnande av material i hierarkiska strukturer. I en sådan kultur kan vem som helst bli expert och bli lyssnad på just som expert – något att notera när det gäller tänkandet i skolan.

Frågan är då hur skolan och tänkandet påverkas av detta. Eller annorlunda uttryckt, med Martin Heideggers ord – hur blir vi ställda in i lärandet tack vare tekniken? Bland annat vet vi att vi i vårt tänkande för första gången minskar vår kognitiva komplexitet.

Nicholas Carr pekar i sin utmärkta bok ”The shallows” från 2011 på hur vi som individer, bland annat tack vare nätkulturer, för första gången tycks backa i intelligens. Vi blir alltså inte längre smartare för varje generation som går; denna utveckling har avtagit. Vår förmåga att hålla information i huvudet minskar och vårt närminne blir allt sämre. Somliga pekar här på hjärnans plasticitet och menar att detta är en förändring som vi kommer att anpassa oss till och att vi därmed kommer att återerövra vår kognitiva förmåga. Emellertid är det i ett sådant resonemang viktigt att påpeka att hjärnans plasticitet inte fungerar som ett gummiband. Den är alltså formbar, men snäpper inte tillbaka i ”ursprungligt” skick efter utsträckning. Inom ramen för frågor om lärande behöver vi alltså ständigt arbeta med att komplettera den digitaliserade miljön i syfte att hindra denna negativa utveckling.

Var blev sanningen av?
Själv funderar jag en del över hur vårt förhållande till sanning påverkas i filterbubblan. Naturligtvis är sanning ett komplext filosofiskt begrepp som kan angripas på många olika sätt vilka inte låter sig fullständigt utredas här. Men låt oss ändå konstatera att sanning kan betraktas ur ett korrespondensteoretiskt perspektiv: det som sägs vara sant måste korrespondera mot en verklighet. Antingen är något sant eller så är det inte sant.

En utmaning till ett sådant begrepp är koherensteorin som säger att det som stämmer överens och fungerar tillsammans i ett system antas vara sant framför sådant som verkar avvikande från den miljö som det som är sant befinner sig inom. Det kan därför sägas vara sant att en flicka står vid en busshållplats, därför att systemet kan observeras på ett koherent sätt: personer undviker att gå på flickan, någon samtalar med flickan, bussen håller upp dörren tills flickan stigit på etcetera. Det skulle då med koherensteori kunna antas att det inte är sant att det står en enhörning vid busshållplatsen, eftersom det inte samspelar med miljön/systemet i övrigt. Personerna runt reagerar exempelvis inte på denna extraordinära händelse, ingen tar upp sin mobiltelefon och fotograferar, det uppstår ingen folksamling och liknande. I ett sådant perspektiv kan saker vara mer eller mindre sant.

Ett tredje sätt att tänka kring sanning är med ett konsensusperspektiv. Ett sådant säger att om flera människor påpekar att något är sant, är det helt enkelt det. Var och en förstår att det är lätt att skjuta ett sådant resonemang i sank: hur många som än tillsammans och samtidigt påstår att jorden är platt har uppenbarligen inget grepp om sanningen.

Min känsla är dock att vi nu glider mot ett sanningsbegrepp som alltmer vilar inom konsensusteorin. Den nätmiljö och de filterbubblor vi verkar inom tillåter att tankar uttrycks på ett sådant sätt att de utan vidare kontroll mot verkligheten blir till preliminära fakta för människor att förhålla sig till. Falska budskap blir lätt virala och tankar kring hur något förhåller sig uttrycks, sprids och förstärks med en social acceleration så att de omedelbart blir till preliminära fakta och bekräftas av självutnämnda experter.

I en tid där budskapen slungas ut med allt större kraft och hastighet förmår vi inte att i samma grad kräva korrespondens med verkligheten. Dock ligger det i vår natur att för oss själva kunna motivera och stå upp för det vi finner vara sant – vi behöver inre koherens. I avsaknad av korrespondens till verkligheten tar vi istället till självutnämnda experters bekräftande och känslan som preliminära fakta ger upphov till, för att legitimera vår uppfattning. Vi (åter)uttrycker det som betraktas som sant i en känslomässigt förstärkt version och uppmuntrar starkt det som talar till känslan vi får av vår upplevda ”sanning”, vi förkastar lika starkt det som talar emot densamma.

Håkan Fleischer