”Televisionsfördröjningskommittén” – som förr men ändå inte

En gammal testbild från TV"Testbilder" CC BY 2.0 by Joakim Jardenberg on Flickr

På ett utedass i en fäbod stötte jag på ett nummer av Teknikens Värld från 1954. Nu för tiden är Teknikens värld främst en biltidning men på den tiden handlade den om all slags teknik. Ledarsidan kunde därför ta upp ett brännhett ämne – televisionen i Sverige. Ledarskribent Anders H. Ångström gick hårt åt televisionsmotståndarna (det här var två år innan TV började sändas) och deras argument om den förmodat fördummande och förstörande televisionen .

Bakgrunden till Ångströms ilska var att regeringen år 1951 hade tillsatt en statlig utredning med uppgift att väga för- och nackdelar med televisionen. Denna utredning kallar Ångström för ”televisionsfördröjningskommittén” då han misstänker att den statliga utredningen inte var opartisk utan mest ute efter att fördröja televisionen.

”Man har påstått att televisionen utrotar läskunnigheten, hindrar barnen från läxläsning, är allmänt kulturskadlig, gör sin publik till imbeciller och över huvud taget är ett ytligt instrument.”

”Instrumentet, mediet som sådant, har naturligtvis inte i sig självt några inneboende dåliga egenskaper, utan blir vad man gör det till.”

”Televisionen är [ … ] inte bara en väg till underhållning och förströelse utan för ett kulturland en direkt vinning och nödvändighet.”

Citaten från Ångströms text om TV påminner inte så lite om en mer nutida debatt, den om internet. Många likheter finns. Det finns människor som omfamnar det nya, människor som räds det och människor som – likt televisionsfördröjningskommittén – mest verkar vilja vänta ut det hela. Denna tredje grupp vill nog se vart det tar vägen, var det slutar, vad det blir av det hela, så att man kan hoppa på tåget då, när det stannat till lite.

Det finns rätt många pedagoger i den tredje gruppen. Kanske de inte väntar ut det hela privat, men pedagogiskt. Jag har förståelse för det, men samtidigt riskerar de pedagogerna att hamna efter för allt förändras hela tiden och det digitala tåget stannar nog inte till.

Jag vill hävda att man inte bara ska använda digitala medel då man hittar verktyg som är bättre än de man tidigare använt. Att använda digitala medel är en vinst i sig. Att lära sig olika gränssnitt, källkritik på internet, informationsvägar och kommunikationskanaler, – allt sådant kommer att vara allt mer viktigt framöver och det bör grundläggas i skolor, folkhögskolor såväl som andra.

Tillbaks till televisionens införande. När Sverige väl fick TV kunde staten kontrollera sändningarna. En kanal med styrt programutbud och begränsade sändningstider. Så är det inte med internet direkt. Där är det många avsändare som inte alltid är tydliga med vilka de är och vilken agenda de har. Det är ett nästan helt fritt ”programutbud” och nätet är alltid tillgängligt oavsett om du är hemma, på jobbet, på bussen eller i tvättstugan.

De flesta av oss kan inte påverka den tekniska utvecklingen, och vi kan definitivt inte stoppa den. Vi måste förhålla oss till den, leva i den och påverka människors agerande i och förhållande till tekniken och internet. Det är ett nytt, öppet samhälle där folkbildningen har en viktig roll att fylla. Vi har inte råd eller tid att vänta.

/Mathias Anbäcken

Kommentera "”Televisionsfördröjningskommittén” – som förr men ändå inte"

Lämna en kommentar

Din emailadress kommer inte att publiceras.


*