re:published – Varför allt detta motstånd?

resistorer"resistors" (CC BY 2.0) by Windell Oskay on Flickr

republishedre:published är en satsning från re:flex där vi återpublicerar material från förr. Varför allt detta motstånd? är skriven av Elisabet Norin (numera re:flexredaktionen) och handlar om det motstånd man kunde möta som distanspedagog inom folkbildningen 2007. Artikeln publicerades ursprungligen i Nät och Bildning nummer 7 – 2007.

Elisabet NorinEn av de mer populära nätburna kurserna är de som handlar om kreativt skrivande. De förekommer ofta i kurs- och studieförbundsprogram inom folkbildningen. Ett skäl är att skrivarkurser lämpar sig så väl i ett textbaserat media som en digital lärplattform. Ett annat att det nätbaserade skrivandet hamnar så starkt i fokus och inte i personen bakom skrivandet. Elisabet Norin, med många års erfarenhet av traditionella på platsskrivar-kurser förestår numera en skrivarkurs på distans. De negativa reaktionerna bland kolleger och andra på att skrivarkursen bedrivs på distans förvånar och förbryllar artikelförfattaren som reflekterar över orsakerna.

Varför allt detta motstånd?

Jag arbetar sedan drygt två år tillbaka med en distanskurs i skönlitterärt skrivande på en folkhögskola i södra Sverige. Deltagarna går kursen ett eller två år. De är 24 till antalet, uppdelade i tre grupper. Senaste läsåret fanns 2,5 sökande per plats, vilket får betraktas som bra. Avhoppen är jämförelsevis få. Orsakerna är ofta ändrad livssituation: arbete, barn, etc. Ibland har vi kunnat fylla tomma platser med reserver eller sena sökande. Vi har två ”obligatoriska” helgträffar på skolan per år och ger också möjlighet till någon extraträff om önskemål finns.

Vår plattform är FirstClass. Skolans IT-ansvariga sköter inloggning och tillsammans introducerar vi den under starthelgen. Grupperna har deadlines en gång i månaden. Deltagarna lägger upp texter som läses och kommenteras i den lilla gruppen enligt en särskild metodmodell som också introduceras under starthelgen. Deltagare som av någon anledning inte kan närvara på den fysiska träffen får personlig handledning via telefon och mejl för att komma igång med arbetet. Varje grupp har sju deadlines under året. Inför sluthelgen lämnas större redigerade textpartier som behandlas i seminarieform. Förutom textmappar finns ett forum för varje grupp, samt ett gemensamt forum.

Kursen bygger alltså helt och hållet på deltagarnas egen produktion av studiematerial och på att de är aktiva i arbetet som följer på varje deadline. Kursen tar ungefär 80% av min heltid i anspråk.

Väcker starka reaktioner

För mig – som har arbetat länge inom folkbildningen, men också inom kommunal vuxenutbildning och högskola – är det riktigt förvånande att formen för kursen väcker så starka reaktioner. Mest och värst från kollegor inom skolvärlden. ”Vad gör du om du inte har några lektioner?”, undrar de, i bästa fall förvånat. Andra fnyser över folk som ”får betalt för att sitta hemma”, ifrågasätter om IT-stödda kurser hör hemma inom folkbildningen eller brer ut sig högljutt över ”det där Internet”.

Jag tvingas ofta försvara arbetet och kursen. Formen är ju optimal för en skrivarkurs! När allt kommer omkring handlar det skönlitterära skrivandet om att sitta på sin rumpa i timmar och skriva och läsa, det senare en annan sida av samma mynt. Det handlar i arbetet om att både släppa fram de kreativa flödena och vässa sitt tänkande och att kunna växla mellan dessa båda kranar.

Kursen blir ett sätt för deltagarna att möta likasinnade för djupare diskussioner och utbyte av erfarenheter inom konstarten. De får en första intresserad och kunnig läspublik till sina texter i vardande. Det är inget nytt, så har blivande författare gjort i århundraden. Skillnaden är att vi gör det via ett relativt nytt redskap som kopplar ihop oss på ett mycket smidigare sätt än konventionell brevväxling, telefonsamtal eller videoinspelningar. Det ensamma skrivandet motiverar inte heller att man sitter i ett klassrum tillsammans på samma klockslag.

Distansen är själva möjligheten

Det öppnar för människor som annars inte skulle ha någon möjlighet att gå en sån här kurs: Vi har i kursen haft deltagare som levt i Sydafrika, Berlin, Paris och i glesbygd i nordligaste Sverige. Andra har rest runt i Indien och Latinamerika under året och utan problem gjort en fullgod insats i kursen. Åldersspridningen är stor: från 19 år och upp till 64-65 år. Utbildningsbakgrunden varierar från gymnasieskola till högre akademiska utbildningar. Flertalet är kvinnor – inget ovanligt i kultursammanhang. Få har annan etnisk bakgrund än den svenska, men de finns.

Några uppbär studiemedel, andra arbetar deltid för sin försörjning. Någon har funktionshinder. Några skriver väldigt målmedvetet för en framtida utgivning, andra skriver av andra och personliga skäl. (Det förra är kanske att betrakta som en anomali: digital kurs för konventionell bokutgivning!)

Kritiken har, som sagt, förundrat mig. Själv har jag nog hela tiden sett det som att jag breddat mitt pedagogiska och metodiska tänkande och mitt arbetssätt – inte valt bort, utan till. Aldrig sett en motsättning till konventionellt lärande och undervisning, utan det IT-stödda arbetet som ett komplement.

Ifrågasättandet från omgivningen har resulterat i att jag – som nog ganska omedvetet gått in i denna arbetssituation – kommit att söka förståelse för både lärprocesserna och min egen roll som lärare. Vad är det som andra lärare upplever så hotande i den här formen? Har det med själva strukturen i kursen att göra? Att vad som helst kan hända, eller att allt flyter runt och saknar struktur? Att det som förmedlas inte är ”riktiga” kunskaper? När allt kommer omkring har vi ju varken kurslitteratur eller föreläsningar. Å andra sidan granskar jag och deltagarna sammanlagt runt 1,2 miljoner tecken per år, ned till minsta kommatecken. Det motsvarar fem ”normaltjocka” romaner i omfång. Varje deltagare skriver runt 160.000 tecken i kommentarer till varandra, motsvarande tvåtredjedelsstorlek av en roman. Jag skriver runt 500 000 tecken vilket motsvarar två romaner i omfång. Jag läser allt deras material. De läser en tredjedel av allt som skrivs.

För att få syn på vad rädslan kan handla om ansluter jag mig till det nationella Nätverket för digitala lärresurser, vars mål är att digitala lärresurser ska bli en naturlig del av den dagliga verksamheten i Utbildningssverige. Jag åker på nätverksträff i Stockholm.

En av gästerna är Roger Säljö, professor i pedagogisk psykologi vid Göteborgs universitet. Säljö är bland annat vetenskaplig ledare för LearnIT, KK-stiftelsens forskningsprogram för studier av sambandet mellan lärande och informationsteknik inom samhälle, organisationer och på individnivå.  För många är han mest känd som författare till uppskattade boken Lärande i praktiken: ett sociokulturellt perspektiv.

”När skriftspråket uppfanns för 2500 år sedan innebar det inte att man slutade prata med varandra”, säger Säljö, apropå den kritik som framförs mot IT i skolan. Argumentet är förintande. IT och pedagogiken som växer fram utifrån dessa nya och andra förutsättningar är något mer och något annat – inte samma sak som, inte istället för.

Det ideologiska arvet

Vid ett tillfälle nämner Säljö även kort folkbildningen och den historiska pedagogiska synen hos oss som en antirörelse, en protest mot det allmänna skolsystemet. Arvet är en av anledningarna till den klyvnad som nu finns inom folkbildningen inför digitala kurser och läromedel. Och visst – som de flesta inom folkbildningen är jag medveten om folkrörelsearvet. Jag har också arbetat mycket utifrån den grunden och tycker om den: Det goda sokratiska samtalet som förs i en liten grupp inom fyra väggar skapar en känsla av exklusivitet. Det är högst tilltalande.

Så det ideologiska arvet skulle kunna förklara en del av ifrågasättandet jag möter. Men inte allt. En del av de kritiska rösterna har – såvitt jag vet – inga som helst rötter i folkrörelserna.

I pausen nämner jag motsättningarna och ifrågasättandena kort till Ronny Schueler som administrerar på FirstClass och han säger: ”Det är väl rädsla.” Ja, motstånd bygger ofta på rädsla. Men rädsla för vad?

För 30-40 år sedan diskuterade man datorn som det som skulle komma att ersätta allt annat. Man förutspådde ”det papperslösa kontoret”. Datorn skulle ersätta både böckerna och läraren. Lever kritikerna kvar i det idémässiga eftersläpet?

Den digitala tekniken är generisk, dvs. det skapade stimulerar till nytt skapande – hela min kurs bygger på det, utan detta faller den helt samman. Datorerna – oavsett var de står i världen – fungerar som kommunikationsmedel mellan människor, de kopplar samman oss 25 personer varje läsår, över gränser av alla slag. I grunden är också arbetssättet och formerna tämligen demokratiska. Bara genom mitt namn kan jag särskiljas på Folkbildningsnätet, jag har ingen egen ikon som heter ”Lärarens kateder/arbetsrum” där jag låser in mig. Jag är inte markerad med fetstil eller särskild färg. Jag finns på samma strukturella nivå som deltagarna.

Enda orättvisan i sammanhanget är att jag inte lämnar några texter för kommentarer. Å andra sidan skriver jag respons på allas texter och handleder inte bara det litterära skrivandet utan också deras kommentarer till varandra. Där kommer mina specialkunskaper och min långa erfarenhet in som professionella verktyg.

Arbetssättet har faktiskt medfört att jag inte längre presenterar mig som lärare för nya deltagare – jag är handledare. Det är ett mer adekvat (och konkret!) begrepp. Att ta någon i handen och gå innebär att dela ett stycke väg tillsammans, bredvid varandra. Det är inte heller så att kommunikationen är enkelriktad: att jag har kunskap som ska tryckas in i elevhuvuden. Tvärtom: många av de här människorna skriver gudomliga texter, vars språk och innehåll jag aldrig kommer att komma i närheten av i mitt eget skrivande. Det är en ynnest att få ta del av deras skapandeprocesser, att bruka min analytiska förmåga och mina kunskaper för att spegla och uppmuntra deras arbete.

Kursens form bidrar också till att problem läggs på bordet på ett annat sätt än vad som många gånger är fallet i en konventionell grupp i en klassrumssituation. Under vintern belystes detta genom ett nödrop i ett av forumen. Det kom från A.:

”Är det nån av er som har nåt bra tips på vad man gör när man tappar ork/lust/intresse för sitt projekt? När man sitter där framför datorn och försöker skriva vidare om de karaktärer man vid det laget tycker sig känna så väl, men istället börjar tankarna vandra till en helt annan berättelse? Ska man, ännu en gång, lämna ifrån sig en oavslutad historia och fortsätta mot nya, vad man hoppas ska bli grönare, betesmarker? /…/
Jag har haft det här dilemmat ganska länge nu. Jag hade en period tidigt i höstas när det kändes som om orden bara rann ur mig, och jag skrev hur mycket som helst. Men sen saktade det ner, och till slut tog det stopp. /…/
Det brukar alltid sluta på det här viset för mig, jag ger upp trots att jag tycker om handlingen, och jag har många halva alster i datorn sedan tidigare. /…/ Hur kommer jag igång igen?”

Jag svarar uppmuntrande, med min erfarenhet av både eget och andras skrivande, ger tips. Men sen börjar det hända saker. B. är först att höra av sig:

”…en sak som jag kom att tänka på är att göra berättelsen synlig. Att helt enkelt lägga beslag på en vägg där hemma och nåla upp texten. Allt. Om man har en roman på gång kan det ju behövas ett sort vardagsrum (ha ha ha), eller så skissar jag upp det i övergångar scener handlingsförlopp och uppbrott. Sen ser jag bara på texten. Och det har alltid hänt att jag tydligt upptäckt de där hålen och behoven av en övergång eller upptäckt att en plantering saknats. Och i och med det är jag igång och noterar denna brist som snart blir allt fler och vips så får jag nya bilder i huvudet när jag försöker att lösa det där och det för mig in i textarbetet igen.”

C. ger filosofiskt stöd utifrån liknande erfarenheter:

”Jag har funderat lite över detta själv på sista tiden. I höstas strandade jag i ett projekt som jag hade hållit på med ett drygt år. Jag upplevde samma saker som du beskriver och efter ett tag bestämde jag mig för att börja med något nytt.
Eftersom detta var det tredje längre projektet som jag lagt åt sidan så är jag mer inne på att det är min inställning till skrivandet snarare än att berättelsen som sådan inte skulle hålla i längden./…/
Motståndet är nog mer av en rädsla; en rädsla över att tappa kontrollen, över att all min tid jag har lagt ut skall ha varit förgäves.”

D. hör av sig:

”Stillestånd är början på något nytt invävt i det som varit, brukar jag säga till mig själv när jag känner en total brist på energi och engagemang i det jag skriver. I Julia Camerons böcker om skrivande och kreativitet hittar jag mycket tröst och inspiration.
En övning som jag uppskattar är att jag ser en berättare framför mig. Jag sitter ute, under ett träd. Försommarsolen värmer och vi är många som samlats på denna plats för att lyssna. Berätta för mig om……… Där sätter jag ned pennan och talar om/skriver ned vilken berättelse jag vill höra, riktat till berättaren. Förlösande!
Jag önskar dig lycka till och om det är till hjälp för dig så ska du absolut veta att i den situationen du beskriver är du absolut i sällskap med flera!”

Allt detta – med uppföljande kommentarer och ett varmt och glatt tackmejl från A. – äger rum under tre dygns tid. Några veckor senare kommer en eftersläntrande kommentar från E:

”Jag känner ända in i rötterna vad du pratar om. Tillståndsläget är det mest förlamande som följer en över allt i sömn, dröm, vaka, skratt, tårar. Det värsta för min del är att det naggar på mitt självförtroende. Jag känner mig usel och läser fel i kommentarer om min text osv. Det finns väl inga totala recept. Men det stod i någon bok jag läste att man tömmer sig och då måste komma på något att fylla sig med utan att haka upp sig på att det är tomt. Efter många misslyckanden kom jag på ett sätt som passar mig och har hjälpt över vissa svackor. /…/ Det har också satt igång processer och så småningom har skrivarlusten kommit tillbaka”.

Sammantaget ger alla de här kommentarerna och erfarenheterna mycket mer än vad jag som sakkunnig lärare kan bidra med själv. Interaktionen mellan oss sex personer befäster känslan av att vi är en grupp där man har omsorg om varandra och varandras kreativitet och texter i tillblivelse. A. är inte rädd att be om stöttning – hon vänder sig till alla, öppet, och de visar sin empati.

Låt oss nu säga att vi har en precis likadan situation på en vanlig kurs – IRL – men med en annan elev, X. X har skrivkramp och får inget gjort. Han lämnar inte in några texter vid deadline. Jag blir sur på honom, men säger inget först, tolkar det som en tillfällig svacka – när allt kommer omkring sitter han ju med på lektionerna. Efter en tid tar jag honom åt sidan och frågar vad det handlar om. Eventuellt öppnar han sig (eller inte och då är vi direkt i en återvändsgränd) och jag kan, med min erfarenhet, hjälpa honom att lösa krampen. Eller inte. För mina idéer kanske inte alls passar X arbetssätt och personlighet. Lång tid har hunnit förflyta, kanske veckor eller månader, under vilken X också börjar slarva med sina kommentarer av de andras texter. Kanske blir han ifrågasatt av de andra eleverna som håller sig passiva och förväntar sig att jag ska göra något åt saken. Hans självförtroende blir till slut naggat i kanten och han börjar undvika mig och lektionerna. Han hoppar av.

Det blir tydligt att strukturen och kommunikationsvägarna kan påverka öppenhet och förtroende.

På tåget hem från nätverksträffen i Stockholm trillar polletten ned. Och jag tänker att jamen så är det naturligtvis. Här ligger förmodligen rädslans grund för de kritiska. Läraren är inte längre auktoriteten i fokus i den här typen av lärmiljöer. Inte längre gurun i klassrummet, den genom vilken allting sker. Jag har inte total kontroll över vad som händer och måste inse att jag inte alltid vet bäst och mest. ”Man lär så länge man har elever” är ett lärarrumsskämt, men här ligger det verkligen något i det. Jag måste vara flexibel, helt enkelt. Professionell, med lite ödmjukhet.

Å andra sidan kommer deltagarna i vår kurs inte undan. Om deras bidrag till veckans arbete inte ligger i sin mapp kl 8 på måndagsmorgonen måste jag söka dem och be dem lägga upp sin text omgående. Samma sak med deras responser. Gruppens hela arbete och situation får slagsida och utarmas om deadline inte hålls. Kursinnehållet är självbärande – utan aktivitet ingen kurs. Detta jämfört med en vanlig dag i skolan där någons frånvaro inte innebär något alls för någon annan. Lektionerna rullar vidare enligt schemat. Vad vi sysslar med på den IT-stödda distanskursen är alltså en form av studier som förenar både det individuella och s k collaborative learning.

Digital lärmiljö som gamla tiders bygemenskap

Min sambo är medlem i Nätverket för digitala lärresurser sedan länge och vi fortsätter dagens diskussioner om IT och lärande under hela hemresan. Han reflekterar över vinterns kurser där han via en learning community fortbildat lärare i PIM (praktisk IT- och mediekompetens). Kompetensspridningen och -delningen har i dessa grupper blivit en självklar och naturlig del av vardagen. Där kan man vara frågvis och nyfiken, pröva idéer och diskutera – även andra pedagogiska frågor än kursinnehållet.

Han prövar idén på mig om att digitala lärmiljöer motsvarar gamla tiders erfarenhetsdelande inom en bygemenskap. Riktningen i överförandet av information och kunskap går sidledes mellan människor som bidrar med sina olikheter som komplement, inte uppifrån och ned. En bild av det skulle visa en väv med de olika inblandade personerna som fästpunkter. Tanken är intressant.

Anna Åkerfeldt, som arbetar som projektassistent inom forskargruppen Didaktik och Design vid Lärarhögskolan i Stockholm, talade på träffen om studierna av interaktionen mellan människa, miljö och digitala läromedel. I presentationen på webbplatsen skriver hon om grunden för sitt val: ”Jag ville få ökad kunskap om digitala läromedel för att själv kunna skapa läromedel som hade större fokus på pedagogiska aspekter och inte fascineras av vad tekniken kunde åstadkomma.”

Här hittar jag ytterligare en ledtråd till kritikernas rädsla: Att de inte förstår att det är riktiga människor som har en kärlek och fallenhet till skriftspråket som sitter vid sina datorer och skriver och läser, utan på ett oklart sätt har en föreställning om att det är maskiner – typ borrmaskiner eller elvispar – som kommunicerar med varandra. Och då kan man ju verkligen fundera över om det är något som ska finnas inom folkbildningen.

/Elisabet Norin

Kommentera "re:published – Varför allt detta motstånd?"

Lämna en kommentar

Din emailadress kommer inte att publiceras.


*