Pratar vi samma språk?

"Language?" (CC BY-NC-ND 2.0) by Jonathan on Flickr"Language?" (CC BY-NC-ND 2.0) by Jonathan on Flickr

Man pratar ibland om den digitala klyftan, den till synes oöverstigliga klyftan mellan den som känner sig bekväm med att använda Internet i vardagen och den som känner sig väldigt bortkommen vid en skärm. Det är ett handikapp i dagens samhälle att inte vara datorkompetent; samhällsinformation, banker, försäkringsbolag, resebolag, apotek, vårdcentraler, skolor och allt fler institutioner och företag tar för givet att människor kan ta sig fram online, på samma sätt som man för tjugofem år sedan tog för givet att alla hade hemtelefon (vilket ju alla för övrigt inte längre har, allt fler ser fast hemtelefon som opraktisk och överflödig och väljer bort den helt).

Att inte kunna använda en dator och grundläggande Internet innebär helt enkelt att man har sämre möjligheter att ta del av det världen har att erbjuda och missar en stor del av det som händer. Det kan jämföras med att resa iväg till ett land där man inte kan säga mycket mer än ‘godmorgon’ och ‘tack’. Trots att mycket ser ut ungefär som man är van står man utanför en stor del av den kommunikation som sker, i tidningar, på vägskyltar, på radio och tv och inte minst människor emellan.


I dag ser vi att detta inte är den enda digitala skillnaden mellan människor, även i gruppen som räknas som datorkompetent finns stora skillnader.

Vi pratar idag om mail-generationen, den äldre generationen som utan större besvär använder Internet till envägskommunikation, i princip på samma sätt som man kommunicerar via telefon och traditionell post i den analoga världen. De skickar mail i traditionell brevform, och ringer ibland för att bekräfta att mailet kommer fram, de använder datorn i arbetet, gör bankärenden, läser tidningar och kanske en och annan blogg. De går ibland med i Facebook för att se vad vänner och bekanta har för sig. Datorn är något man sätter sig vid i ett speciellt syfte, man har ett ärende och ett mål och när detta är avslutat stänger man av.

Nästa generation kallar man messenger-generationen. De ser nätet som en lika självklar del av världen som vi i email-generationen vant oss vid att TVn är. De betraktar ofta mail som ett klumpigt sätt att kommunicera och irriterar sig på spam – som då både utgörs av reklamutskick och de kedjebrev mail-generationen ofta finner mycket roande, med skämtsamma bilder, roliga filmsnuttar eller bildspel.

Datorn är inget arbetsverktyg utan en lika självklar del i vardagskommunikationen som någonsin hemtelefonen för äldre generationer. Man umgås på nätet, både via text och via ljud och bild, lika lätt och otvunget som man skojar med varandra vid busshållsplatsen på eftermiddagen på väg hem från skolan. Man leker, spelar spel tillsammans och pratar minst lika djupt och innerligt som man gör över ett ostört cafébord i ett avskilt hörn.

Messenger-generationen har ett innerligt rationellt sätt att kommunicera. De skickar inga mail med tunga bilagor, de länkar istället. Via sociala medier, som Facebook, Bilddagboken och Twitter, tipsar man om länkar man tror kan intressera eller roa generellt. Man kommunicerar blixtsnabbt med hjälp av emoticons och smileys, med onomatopoetiska förkortningar, associationer, bokstavsförkortningar och skiljetecken. Kommunikationen, vare sig den är synkron eller asynkron, är snabb och interagerande. Den liknar mer samtal än traditionella brev, trots att den sker i text, och tonen kan därför ibland uppfattas som väl abrupt för den som inte är insatt.

Att det sker en och annan kulturkrock mellan de olika generationerna är inte så konstigt, men vet ni, jag tror vi kan mötas ändå. Vad tror ni?

Ingela Grönstedt Arvidsson

Kommentera "Pratar vi samma språk?"

Lämna en kommentar

Din emailadress kommer inte att publiceras.


*