Skribent och pedagog Elisabet Norin re:flekterar i dyningarna efter den stora SETT-mässan i Stockholm i april då även FSO bjöd in till två träffar för ledning och lärare på folkhögskola.

Strömmen av skolfolk genom Kistagallerian rör sig fram och åter mellan T-banan och mässhallarna vid Höga Hotellet hela dagen. Önskan om att fånga det moderna och innovativa lärandet har vi gemensamt. Årets mässa har med sina tre temaområden aktualitet oavsett vilket skolsystem vi befinner oss i:

• Vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet
• Lärmiljöer
• Inkludering

Det är ingen tvekan om att alla trevar efter att hitta goda metoder och arbetssätt. Hur kan lärmiljön bidra till inkludering av dem som är i utanförskap? Hur får vi med de introverta kursdeltagarna i folkhögskolans sociala och aktiva verksamheter? Är folkhögskolan en skola för alla? Vad är vetenskaplig grund i folkbildningen? Vart tog bildningen vägen i sammansättningen med folk-? Och vad är egentligen folk-?

Dessutom: en svallvåg av digitala erbjudanden, appar och verktyg väller över oss. Kan verkligen en app ersätta en filmares kunskaper om ljudkvalitet och ljussättning?
Och hur lär vi bäst? Minns du när du lärde dig slå i en spik? Antagligen gjorde du det inte genom att läsa en instruktionstext. Snarare var det någon som sa:

– Så här.
Och visade hur det skulle gå till och sa sedan:

– Nu är det din tur.

Och du greppade hammaren, måttade och slog dig på fingret och det gjorde rejält ont.
Learning by doing. Mest verkstad, klent med snack. Men ur första misslyckandet kom lyckandet för vid nästa slag träffade du rätt. Det behövdes ingen föreläsning för det.

Rätt attityd – en förutsättning

Tango, fysik och tyska – hur kan vi ens få för oss att metoderna ska se likadana ut i olika ämnen? Kroppsminnen, ljudbilder – som spelar stor roll för dyslektiker – perspektiv och färgspektrum. Vi vet – och forskning har visat – att vi har olika styrkor, är intelligenta på olika sätt. Vi lär också nytt på olika sätt, är effektiva i lärandet under olika omständigheter. Miljön påverkar, det visar även andra forskningsområden än det pedagogiska. För skribenten av denna text fick inte lärprocesserna möjlighet att komma igång förrän efter den tröttsamma skoldagen. Hemma vid det egna skrivbordet med läsning och övningar i lugn och ro. Och fortfarande behövs lugnet och ron, stilla musik i bakgrunden för koncentration, datorns fläkt susar vänligt, från korridoren mumlet av andra som håller på med sitt.

Vad behövs då för oss som lärare, med alla dessa olika studerande? Envishet och kreativitet, kanske ett mått av mod och en dynamisk inställning. ”Growth mindset” är ett begrepp som återkommer i föreläsningar och samtal, och som ungefär betyder att man har en attityd av ett dynamiskt och kreativt tänkande. Motsatsen – ett statiskt mindset – ställer snarare till det. Här gäller att vara flexibel, inte hård.

Ett nytt jag och ett gammalt jag

Och allt det där som sades förr och som man också byggde utbildningsteorier på har vetenskapen senare vetenskap visat är fel: hjärnan skrumpnar inte med åldern, cellerna dör inte bort. Istället får du nya hjärnceller och nya synapser mellan dem. Hela livet igenom – om du inte råkar ut för hjärnskador eller neurologiska sjukdomar – och inte ens det hejdar alltid. Nybildningen fortsätter. Den skakige Parkinson-patienten som knappt kan stå rak själv trampar för fulla muggar utan att falla när han kommer upp på en cykel. Efteråt har skakningarna minskat rejält. Betänk: miljarder nya hjärnceller varje dag – skapade genom påverkan av intryck och upplevelser du haft. Säg hej till ditt nya jag i spegeln ikväll.

Nyfikenhet är hjärnans drivkraft. Dopamin, serotonin och oxytocin – må-gott-hormonernas puffar och flöden ut i kroppen behövs för att vi ska vilja och kunna fortsätta, få motivation. Hur du får igång belöningssystemen? Det är lätt: Ge och få beröm, gå en promenad, ät en banan, drick mjölk, kramas länge flera gånger om dagen eller om det känns som en alltför udda verksamhet på jobbet: ryggdunka varandra manligt mellan skulderbladen – det frigör också oxytocin. En filt, en kopp te, några värmande ord. Ta hand om din hjärna och ta hand om dina vänner, vänskap gör oss smartare. Och sov. Man blir dum i huvet utan sömn, även om man ”klarar sig” enstaka dagar utan att stupa. Frontalloben ligger helt enkelt kvar i sängen de dagarna, medan amygdala är på benen.

Mitt i allt det digitala dras vi alltså med våra urgamla fysiska kroppar och reaktioner – som lärare behöver du vara lika samlande och vänlig i den digitala miljön – fast på ett annat sätt – som i det fysiska klassrummet.

Framtiden är dunkel

En fråga som ständigt återkommer i lärares föreläsningar och samtal är att vi jobbar med att ge folk bildning och utbildning för ett samhälle vi inte vet något om. Framtiden är dunkel. Det är inget nytt. Så har det alltid sett ut för skolan. Psalmerna som sjöngs utantill på morgonsamlingen i mellanstadiet har jag ingen nytta av idag – mer än möjligen moraliskt och också det är tveksamt. Skillnaden nu är att vi är medvetna om det på ett annat sätt. Men med den hastighet den digitala sfären utvecklas och påverkar allt från vårt dagliga bröd till de stora samhälls- och forskningsfrågorna ligger vi i ett konstant eftersläp. Det är mot det vi behöver flexa våra pedagogiska och metodiska muskler – tillsammans. Borta är de dagar när läraren låste in sig med sina elever i ett klassrum.

Flyktingsituationen har medfört ett ökande antal elever i hela skolsystemet. Det medför ökande krav på hur vi organiserar arbetet. Det är slut med ”jag klarar mig själv”. Vi behöver jobba tillsammans än mer, vi blir som pedagoger beroende av att dela med oss av våra olika kompetenser. Det kräver både operativa möten och behovsmöten och en gemensam förståelse. Och det hjälper inte att skyffla in nya resurser om man hoppat över det där med mindset (se ovan) och att alla bottnat i det först. En skrattande hjärna är en samarbetsvillig hjärna. Förändring är en del av livet och ska vi få kursdeltagare på fötter behöver vi dra åt samma (positiva) håll. Det går att ta sig igenom svårigheter om man förstår poängen. (Något som flyktingar troligen vet en hel del om.) Attityd, men också ansträngning och effektivitet. Och kreativitet är egentligen kollaborativa processer – glöm idén om det ensamma geniet. Vi som använder innovationer som radio, teve och datorer gör det i samspel med tekniken – tänk bara hur ställd du blir vid ett elavbrott.

”If we teach today as we taught yesterday we rob our children of tomorrow.”
John Dewey

En komplex bifflösning

Tekniken löser inte biffen. Tro inte det. Vi lever i ett fragmentiserat samhälle. Uppfostran och socioekonomiska förutsättningar gör att utmaningen för utbildningssystem som folkhögskolan blir än större. Det handlar om att ha en överbryggande, kompensatorisk roll. Fylla ut slukhålen.

De klassiska pedagogiska frågorna kommer med andra ord att bestå, klassrumsforskningen troligen öka. Men kunskaper från andra områden, som miljövetenskap, arkitektur och informationsdesign kommer också få en allt större inverkan. Designmönster – vad är det? Hur påverkas vi av ett medvetet eller omedvetet mönsterspråk? Hur ser strukturerna ut? Är de mogna eller omogna?

Daniel Barkers namn har förknippats med flippat klassrum och Re:flex har också recenserat hans bok med titeln ”Flipped Classroom”, om digitaliserad undervisning på vetenskaplig grund. Barker har skapat nyordet ”lärarmedel”. Det är ett stöd för läraren att planera, genomföra och utvärdera undervisning. Det är något annat än teknik, utan snarare ett stöd för tanken. Digitala läromedel är däremot ett stöd för elevens lärande. System erbjuder hjälp och stöd att komma vidare. Hans presentationsklipp i matematik visas 5000 gånger per dag på Youtube. Varför? Samtidigt visar all empiri att läraren är den enskilt viktigaste faktorn för lärandet. Hur lär vi studerande att lära, att hitta sin egen modell för sig själv – och förutsätter det inte att deltagare och lärare har en relation till varandra och till ämnet? Kanske också till varandra i gruppen? Barker har refererat till en studie på University of California, Berkeley, på 70-talet av Philip Treisman. Två minoritetsgrupper med vitt skilda resultat i matematik var föremål för studien. De vanliga socioekonomiska förklaringarna gick bort eftersom alla hade samma bakgrund och svårigheter. Skillnaden låg i hur de gjorde när de försökte lära: den ena gruppen träffades, lagade och åt mat tillsammans och pratade om sig själva men också om matematik. De jämförde lösningar och om någon inte förstod kunde de andra förklara. Deras strategier gav omedelbara resultat. I den andra gruppen ägnade sig studenterna åt matten var och en för sig, utan att prata med varandra. Om de inte förstod gav de upp inför problemet. Matematik kan vara just ett ämne att diskutera för lärandet. Hur pratar man matematiska?