När ämnen möts och når utöver sina egna gränser

Paprikor av olika färg"Mixed peppers" (CC BY-ND 2.0) by Tony on Flickr

Jag älskar själv att gå kurser som är ämnesöverskridande, som blandar hej vilt ifrån olika grenar, men som ändå lyckas hitta röda trådar och skärningspunkter. Kurser som inte enbart ökar mina ämneskunskaper på ett givet område, utan som får min hjärna och mitt sätt att tänka att utvecklas.

Mitt första möte med en dylik kurs var en kvällskurs på universitetet om universum, med lärare från fem olika grenar: fysik, kvantfysik, religion, idéhistoria och musik. Kursen var svindlande, de olika ämnena belyste varandra, musiken hjälpte mig att förstå kvantfysiken, idéhistorien religionen, och så vidare. Det här är väl snart femton år sedan nu, men att tänka på den kursen ger mig fortfarande fjärilar i magen, och kunskaper därifrån sitter inpräntade i mig för livet.

Varför skapar jag då inte liknande, gränsöverskridande, kurser själv?
Hittills har de flesta av mina kurser uppstått ur behov – det har funnits ett behov av kurs X, jag har suttit på kunskap inom området – och vips så har jag skapat en kurs om det. (Detta gäller kanske framförallt de distanskurser jag har, men liknande situationer har uppstått även när det gäller dag- och kvällskurser.)

Kurser som ingen har tänkt på skulle kunna finnas, har ingen heller uttryckt ett behov av. Är det där skon klämmer, är det därför jag inte har tagit detta steg? För att någon del inom mig tror (eller är rädd för) att det inte skulle komma deltagare till kursen? Är jag marknadsstyrd?

By Azcolvin429 (Own work) [CC-BY-SA-3.0], via Wikimedia Commons

Eller handlar det om att det i min nuvarande arbetssituation saknas samarbeten med andra lärare och kursledare? Och att jag upplever att möjligheter till samarbeten och nytänkande ligger väldigt långt bort? Att det är många hinder på vägen till att nå dit, och därför stannar jag kvar i mitt hamsterhjul där allting rullar på? Jag gör det jag blir tillfrågad och så är det inte mer med det.

Men tanken som hela tiden ligger och gnager i mitt bakhuvud är: Varför skulle inte den formbara folkbildningen klara av att vara mer ämnesöverskridande när stela universitetsinstitutioner kan klara det?

Att vara kursledare idag känns som ett ganska så ensamt yrke. Och med det flexibla lärandet och avsaknandet av ett fysiskt lärarrum, korridorer och naturliga mötesplatser uppstår kanske aldrig de möten som behövs, som gör det möjligt att sträcka ut sin hand och föreslå just ett samarbete?

Är det något av detta som håller mig tillbaka? Och vad kan jag i så fall göra åt det? Att utveckla idéer och skapa nya kurser är ju något av det roligaste jag vet…
/Sofie Jansson

Kommentera "När ämnen möts och når utöver sina egna gränser"

Lämna en kommentar

Din emailadress kommer inte att publiceras.


*