I maj 2012 bad vi våra läsare att blicka in i folkbildningens framtid. Var möts vi och hur lär vi om tio år var en av de frågor vi ställde till er. Nu har ni blickat in i vardagen år 2022 och givit oss era bilder av en framtid som kanske präglas av utvecklingen vi just nu ser runt oss: surfplattor, smarta telefoner, e-böcker …

Juryn har valt ut tre vinnare utan särskild ordning. Här presenterar vi den tredje vinnaren, Susann Berg med novellen ”Mannen”.

Susann om Susann:
”Norrländska som skriver för att jag inte kan något annat, men samtidigt, genom det kan allt.”

Juryns motivering:

En associativ gestaltning av ett socialt liv i en lärande miljö – välskrivet, genomtänkt och konsekvent.

---

Mannen

Ingen av kursmedlemmarna skulle någonsin föreslå att de skulle ses i verkligheten. Ingen frågar någon annan efter deras riktiga namn, det är en tyst överenskommelse emellan dem. I verkliga livet, på gatan, kan de redan ha stött ihop med varandra. Det kan de aldrig veta.

På skärmen rör sig hennes kropp. Med en pensel målar han markeringarna på sin kropp samtidigt som han betraktar henne. För var markering formas hans avatar på skärmen, redo att stiga in i den virtuella värld där hon väntar. Han betraktar henne. Hon har tydliga konturer, sådana som kroppsstrumpan en gång gav sin bärare. Han har inte sett någon använda sig av en sådan på många år. Hennes generation hade aldrig behövt den, födda in i en långt mer avancerad teknik än den han länge levt med. Han fastnar med blicken på hennes ansikte. Är det hennes riktiga ögonfärg? Hon sitter lutad mot väggen. Hon har tagit upp ett hårband och snurrar det mellan fingrarna. Den sista markeringen vill inte fästa på hans kropp, som blivit fuktig av nervositeten han känner. Vi ska bara repetera en scen, tänker han. Ändå känner han något i maggropen, är det förväntan? Hennes fokus är inte på hårbandet. Hon är medveten om att han är där. Nu ser han det. Hon kan inte lura honom. Genom hennes till synes spontana rörelser kan han utläsa något sökt. Precis som om hon spelar sin roll ytterst skickligt, men brister i sitt försök i och med hans kunskap i samma ämne. Två skådespelaradepter som försöker övertyga den andra om sina tankars oskuld. Hon är en skicklig skådespelare, men hon övertygar honom inte. Något i hennes sätt lika tafatt som hos honom själv.

En känsla av skam kommer över honom. Där står han och betraktar henne som ett barn betraktar sina föräldrars älskog genom dörrspringan. Så pass gammal att han kunde vara hennes far.

Är det så att hon har manipulerat ögonfärgen, den mörkare ringen kring iris och ytterst på hornhinnan? Han skrattar åt sitt eget sätt att ens ägna det en tanke. Sedan när var någon lik sitt riktiga jag. Mest troligt skulle han inte känna igen någon av de andra kursmedlemmarna om de möttes ute på gatan. Trots att det tog emot att erkänna det, hade han retuscherat och fixat till även i sitt eget utseende, emot alla de ideal han en gång strävat efter att hålla fast vid. Tiden förändrar saker. Det, om något, hade han blivit medveten om med tidens gång.

Hon stod för något nytt, något levande, som tristessen i honom törstade efter. Varje dag några timmar som avatar, tillsammans med kursmedlemmarna och deras skådespelarövningar. Resten av tiden på kaféet runt hörnet. Samma sorts kaffe dag ut och dag in. Det enda som förändrades var hans alter ego i den virtuella världen. Sin egen karaktär hade han åsidosatt för den kick livet i cyberspace gav honom. Inte längre kunde han se något i sig själv av vikt. Han kunde aldrig bli den han var i där ute. I den riktiga världen förblir jag bara, tänker han, inget mer. Hon kunde vara min dotter, tänker han. Han torkar bort handsvetten mot byxbenen, rör vid musen redo att stiga in i rummet där hon sitter. Alltid som avatar. Alltid. Inget annat.

Hon lyfter blicken. Hoppet inom försvinner trots allt aldrig. Det är vid hoppet jag lever, tänker han. Fortfarande lever.