”Jag väljer skönlitterärt”

(CC BY 2.0) by jvoves on Flickr(CC BY 2.0) by jvoves on Flickr

Visst har jag skrivit om det här tidigare? Men det har hänt igen, jag bli lika förvånad varje gång. Människor söker till kurser utan att veta vad de söker till. Stönar jag i onödan? Egentligen är det inget problem, det är bättre att folk söker kurser än att de inte gör det. Men ändå.

Uppenbarligen är det en hel del människor där ute som har en klar bild av vad en skrivarkurs på distans innebär. Skrivarkurser är vanligt i folkhögskolesverige: lika många skrivarkurser, lika många varianter, de skiljer sig i både idé och innehåll. Vad de har gemensamt är att där finns alltid en möjlighet att läsa om kursupplägg och innehåll, företrädesvis på respektive skolas eller kurs hemsida.

När vi ska anta deltagare till vår skrivarkurs ringer vi alltid alla sökande för en kortare intervju. Av flera skäl, bland annat för att få en personlig koppling, eller för att kolla skrivintresse eller vana vid nödvändig teknik (vid sistnämnda handlar vi utefter erfarenhet kan man säga).

På vår hemsida finns beskrivet om innehåll och upplägg, där finns att läsa ord och begrepp som: skönlitterärt skrivande, journalistiskt skrivande, novell, nyhetsbevakning, reportage och grundläggande journalistik för att nämna något.

Sent i våras var där återigen dags för den mysiga uppgiften att ringa sökande. Den annars så trevliga damen gav mig andnöd och det stockade sig för mig. En bit in i samtalet spinner jag vidare på en annan tråd och säger,

– Jo, vår kurs står ju på två ben, ett skönlitterärt och ett journalistiskt.
– Det låter ju jätteintressant, kontrar hon.
– Hur menar du då?
– Ja, då väljer jag skönlitterärt
– Nja … alltså … det går inte att välja, båda delarna går parallellt hela terminen och det är det som är kursen.
– Jaha.
– Har du tittat nåt på vår hemsida om …

Hon fick i läxa att läsa på om kursen hon sökt och jag lovade återkomma senare i veckan. Vilket jag också gjorde, det samtalet gick fullständigt överstyr, hon blev otrevlig, samtalet gled mig ur händerna men det är en annan historia.

I vår digitala värld är det enkelt att söka flera kurser, vilket många gör och håller fler dörrar öppna, kommer man inte in på ena kanske det blir bättre på den andra. Gott så långt. Men innebär det att folk drar iväg ansökningar liksom hur som helst? ”Oj, vilka trevliga färger på loggan, dit vill jag söka” eller ”Men i Nyköping bor ju Lena då måste kursen passa mig”. Jag vet inte. Hur svårt kan det vara? Lika lätt som det är att söka lika lätt är det att hitta information om det man söker till.

Förstå mig rätt, vem som helst får söka till vår skrivarkurs, alla är välkomna. Okej, man behöver inte ens veta vad man söker till men jag förbehåller mig rätten att förvånas.

Eller är det jag som är konstig?

Jan Altsjö

Kommentera "”Jag väljer skönlitterärt”"

Lämna en kommentar

Din emailadress kommer inte att publiceras.


*