IRL är ett komplement, inte grädden på moset

"IRL captcha" (CC BY-NC-ND 2.0) by Christophe Brocas on Flickr"IRL captcha" (CC BY-NC-ND 2.0) by Christophe Brocas on Flickr

Man ska börja dra öronen åt sig när någon av ens studerande säger att det är för långt mellan träffarna.

Vadå, är inte det något positivt? Har man inte gjort något bra som kursledare om de studerande nästan inte kan skiljas åt när man träffas IRL?

Jo, det är väldigt viktigt att träffarna i IRL-klassrummet fungerar, att deltagarna känner samhörighet, för det leder till att man ganska snart börjar våga dela med sig ännu mer av sig själv i det virtuella klassrummet.
Men repliker som ”Jag skulle vilja att vi träffades oftare IRL” kan också vara ett tecken på att klassrummet på nätet inte riktigt fungerar. Att det virtuella klassrummet bara blir en plats där man håller till i väntan på att träffas nästa gång.
Det är ganska naturligt att man som kursledare lägger sig till med den dåliga vanan. Eftersom IRL-träffarna ofta är väldigt intensiva kan man få skuldkänslor om man lägger på deltagarna uppgifter i slutet av ett tvådagarspass. Och man kan faktiskt vara så slut själv att man tänker att ”nu blir det kompledigt för alla några dagar”.
Har man väl hamnat i den fällan, då är det svårt att komma upp ur den. Nätpedagogiken får sannolikt en trög startsträcka efter varje IRL-träff och därmed tappar kursen tempo. Allt som sker på nätet hädanefter blir lite flummigt, lite oorganiserat, lite ”gör som du vill om du orkar”.

Det bästa är om det hela tiden finns en naturlig överlappning mellan det man gör IRL och virtuellt. Att deltagarna arbetar med något på nätet/hemma som man sedan tar med sig till IRL-träffen, och att man IRL sätter igång något som behöver förfinas och jobbas vidare med på nätet/hemma. Med ett sådant tänkt blir båda sätten att träffas lika viktiga, ja, de kompletterar varandra.
Ett annat motmedel mot att nätet blir platsen för det lågintensiva och IRL blir platsen för det högintensiva är att redan före kursstart göra upp ett tydligt schema, med tydliga rutiner och exakta deadlines. ”Tydliga rutiner” behöver inte betyda ”tråkiga rutiner”. Nej, en rutin kan vara att man varje måndag delar med sig av en länk till ett YouTube-klipp som hör ihop med ett arbete (text, broderi, matteproblem osv) man just nu sysslar med. Likaväl som den kan vara liktydig med en problemlösning, respons, uträkning och presentation.

”Routine” CC BY 2.0 by Zhao ! on Flickr

Poängen med rutiner i det virtuella klassrummet är att visa för varandra att kursen har sin gång, oberoende av träffarna IRL. Ja, som man indirekt säger att det vi gör på nätet är precis lika viktigt, även om arbetet där är av en annan art.
Det som gör att nätet kan uppfattas som tråkigt och IRL som roligt är att jobbet hemma framför skärmen hör till vardagslunken. När man åker på en träff åker man bort, när man jobbar hemma förväntas man få saker gjorda mitt ibland allt annat vardagsstök. Vilket betyder att hemmaarbetet kräver mer energi för att uppgifter ska bli gjorda. När man märker att det tar emot vid det egna skrivbordet är det lätt hänt att utbrista ”Det är träffarna som ger mig mest!”. När det egentligen handlar om att den studerande inte har sett till att organisera tillvaron så att hon kan koncentrera sig.

Därför ska man nog som kursledare se till att vika tid före kursstart åt att organisera klassrummet på nätet, och framför allt hur det ska jobbas där inne mellan träffarna. Dessutom bör man nog ägna mycket tid vid den första träffen åt att prata om den här psykologin, att det ibland är tyngre att jobba hemifrån om man inte organiserar studierna från dag 1. Och hur organiserar man då sina distansstudier i vardagen?

Det är ett ämne för en annan bloggtext …

/HANS CARSTENSEN

Kommentera "IRL är ett komplement, inte grädden på moset"

Lämna en kommentar

Din emailadress kommer inte att publiceras.


*