Ingen man är en ö

En ö"island" (CC BY-SA 2.0) by Aaron Carlson on Flickr
Mikael Andersson

Mikael Andersson

Mikael Andersson, Tankesmedjan OmBildning, skriver för re:flex om folkbildningen, flexibelt lärande och folkbildningens unicitet i artikeln ”Ingen man är en ö”.


Ingen man är en ö

Unik – men inte ensam

Folkbildningen är på många sätt en unik verksamhet. Bredden i uppdraget, den långa traditionen, de speciella verksamhetsformerna och den unika geografiska spridningen är väl de tydligaste anledningarna till folkbildningens unicitet. Nu finns det visserligen tecken som tyder på att flera aktörer är på väg in i de domäner som tidigare enbart var folkbildningens, men folkbildningen är ändå unik i fråga om den sammansatta profilen.

Att vara unik innebär dock inte att man är ensam. Även en unik företeelse finns ändå alltid i någon form av sammanhang. Så är det även för folkbildningen, som i var och en av sina huvudgrenar agerar i någon form av kontext. Folkbildningens sammanhang skapas från ett flertal olika håll där kontexten både påverkas av de politiska vindar som blåser samt vilka beslut som fattas, och den kontext som individen skapar för sig själv med sina intressen, behov och prioriteringar. Inom den ena av folkbildningens verksamhetsgrenar, utbildning, sker idag en stark förändring av kontexten, och det rimliga är då också att folkbildningen gör en bedömning av var i den nya kontexten man kan och vill spela en roll.

Positioner och positionsförflyttningar

Den närmsta grannen inom verksamhetskontexten utbildning är naturligtvis vuxenutbildningen. Ordet ”vuxenutbildning” är i sig ett mångtydigt begrepp eftersom vi använder det för att definiera all utbildning för vuxna, samtidigt som vi använder det som ett särskiljande begrepp för den formella vuxenutbildningen som främst utgörs av komvux. Inom detta område har just inletts ett mycket stort positionsskifte som även kan komma att påverka folkbildningen.

Kopplingen mellan folkbildningen och den formella vuxenutbildningen är ibland något som avvisas av delar av folkbildningen. Folkbildningens demokratiuppdrag och fokus på en enskilde individens utveckling anses då särskiljande från den formella vuxenutbildningens mer kompetens- och arbetsmarknadsinriktade målsättningar. Men när man resonerar så, glömmer man bort det faktum att en väsentlig del av den formella vuxenutbildningen faktiskt hade sin vagga inom folkbildningen.

För att förtydliga detta behöver man göra en kort historiebeskrivning. När man talar om vuxenutbildningens historia så är den komprimerade historiebeskrivningen ofta ”först fanns bara Hermods och sedan kom komvuxreformen”. Detta stämmer dock inte. Under 50- och 60-talen fanns det två starka grenar av organiserad vuxenutbildning i Sverige. Båda var offentligt finansierade och var satta under tillsyn av dåvarande Skolöverstyrelsen, SÖ.

Den första grenen var arbetsmarknadsutbildningen, som även då hade som uppdrag att matcha individernas kompetensbehov med efterfrågan på arbetsmarknaden. Den stora skillnaden mellan den arbetsmarknadsutbildning vi har i dag och den som fanns på 50- och 60-talen, var att den senare inte utbildade arbetslösa för att de skulle komma tillbaka på arbetsmarknaden. Istället var uppdraget att lösa den stora arbetskraftsbristen som fanns. Under rekordåren var det svenska näringslivet, främst industrin, synnerligen expansivt och företagen hade svårt att hitta såväl rätta kompetenser som rena numerärer i den svenska arbetskraften. Detta skulle lösas med en kombination av arbetsmarknadsutbildning och arbetskraftsinvandring. Denna starka del av svensk vuxenutbildning utvecklade sin egen ideologi, där man formulerade vad den övergripande målsättningen för vuxenutbildningen skulle vara – nämligen att lösa arbetsmarknadens behov. Ideologin fick också ett starkt ekonomiskt inslag där investerade skattemedel skulle betala sig i form av ökad tillväxt och fler skattebetalare.

Samtidigt reformerades högskolorna för att bli mer yrkesinriktade, men även för att möta utvecklingen av kraven på en mer kunskapsbaserad ekonomi (jo, det har faktiskt sagts förut…). Detta betydde i sin tur att rekryteringsunderlaget till högskolan behövde öka. Behovet av fler personer med högskolebehörighet kunde dock inte lösas ensamt av Hermods, utan istället skapades s.k. kvällsgymnasier dit vuxna kunde gå för att läsa upp och komplettera tidigare utbildningar för att erhålla behörighet till högskolestudier. Uppdraget att driva dessa kvällsgymnasier gick till studieförbunden. Även här skedde en stark utveckling av en ideologi som pekade ut det yttersta målet med verksamheten. Men eftersom uppdragsgivaren, d.v.s. staten, inte själv formulerade ideologin så blev det istället studieförbunden som definierade målet. Det naturliga blev då att studieförbunden förde över sin egen folkbildningsideologi in i den nya verksamheten. Målen för denna gren av vuxenutbildningen formulerades följaktligen som individens personliga utveckling och kunskap för demokratiskt deltagande.

När sedan komvuxreformen skulle genomföras fördes båda dessa grenar in i det nya kommunala uppdraget. Någon avvägning eller prioritering gjordes aldrig, utan såväl arbetsmarknads- som individ och demokratiperspektivet fördes in. Alltsedan dess har det funnits en inbyggd spänning mellan dessa ideologier och målsättningar, och man kan tydligt se hur betoningarna av de båda har växlat över tid, främst baserat på aktuell konjunktur.

Ansvaret för utbildning för arbetsmarknadens behov har dock delats av staten och kommunerna. Mer långsiktiga yrkesutbildningar har vilat på kommunernas och komvux ansvar, medan kompetensväxling för arbetslösa och matchningsuppdraget har legat på staten genom Arbetsförmedlingen. Detta innebär att den formella kommunala vuxenutbildningen sedan 60-talet stått med ett ben i vartdera lägret, alltså arbetsmarknadsuppdraget och indivduppdraget. Stödet för det mer folkbildningsideologiska uppdraget har man kunnat hitta främst i formuleringarna i skollagen och läroplanen, som båda betonar individens utveckling och det demokratiska perspektivet.

En ny strategi

Idag kan man se början på en ny strategi växa fram inom Alliansens politik. Grunden till denna strategi kan man hitta i två nyckelord – egenförsörjning och egenansvar. Målet för Alliansens politik inom utbildning och kompetensförsörjning är att alla individer ska vara egenförsörjande, d.v.s. ha ett arbete eller driva ett eget företag (som egenförsörjning räknas även att delta i högre studier, men det är en detalj i resonemanget). Alliansen betonar också att individen själv har ett stort eget ansvar för att hamna i egenförsörjning. De offentliga systemen finns till för att stödja eller erbjuda resurser till individen i detta arbete, men systemen ska inte ta hand om individerna. Resonemanget understöds också av att konjunkturerna nu beräknas bli bättre, och chanserna att bli egenförsörjande ökar.

Ett exempel på hur detta kan man se när representanter för regeringen presenterar denna formulering: ”All utbildning ska genomföras av det offentliga utbildningsväsendet.” Detta kan låta som en självklarhet, men bakom formuleringen döljer sig ett viktigt perspektivsskifte. Vad regeringen avser med detta är att den tidigare uppdelningen där staten genom arbetsförmedlingen ansvarar för utbildning för arbetsmarknadens behov nu ska ändras. Detta kan man redan se i praktiken, då Arbetsförmedlingens anslag för arbetsmarknadsutbildning minskar till förmån för andra insatser av mer matchande och coachande karaktär. Samtidigt anges att Yrkesvux, som är ett kommunalt uppdrag, ska kompensera bortfallet av arbetsmarknadsutbildning. Lägger man till detta den övergripande målsättningen med egenförsörjning så är det tydligt att det kommunala uppdraget förskjutits till att även omfatta det uppdrag som tidigare legat på Arbetsförmedlingen.

Kommunerna får ju majoriteten av sin statliga finansiering av vuxenutbildningen inom det generella statbidraget. Det gör att kommunen själv kan prioritera användningen av medlen. De starka signalerna från staten kommer förmodligen att leda till att kommunerna kommer att prioritera den typ av utbildning som leder till egenförsörjning snarare än utbildning som leder till en mer obestämbar utveckling av individen, och ett ännu mer odefinierat inslag av demokratisk utveckling. Innehållsmässigt kommer detta att innebära att kommunerna kommer att prioritera yrkesutbildning, och prioritera ner allmän, högskoleförberedande utbildning.

Frågan uppstår då vem som ska fylla luckan om eller när kommunerna börjar prioritera ner allmänna ämnen till förmån för yrkesämnen? Folkhögskolorna är ju redan inne på denna arena i och med sina allmänna linje. Flera studieförbund bedriver också formell vuxenutbildning på entreprenad från kommunerna. Och dessutom har ju studieförbunden en gång i historien haft detta uppdrag. Väl medveten om att detta resonemang kan vara som att svära i kyrkan så är det trots allt en frågeställning som uppstår – vill folkbildningen spela en större roll för att möjliggöra för fler personer att få grundläggande behörighet? Att folkbildningen KAN göra det är ställt utom tvivel.

Att ta fan i båten?

Ovanstående frågeställning leder osökt in på en ännu mer tillspetsad fråga. Grunden för att komma in på högskola eller universitet idag är ju att man har godkända formella betyg, eller alternativt studieomdömen från folkhögskola. Ska folkbildningen börja sätta betyg på vissa deltagare? Givet att deltagarna vill detta, naturligtvis…

Ja, möjligheten finns där idag i alla fall. I dag kan vilken enskild aktör som helst ansöka hos Skolinspektionen om rätten att sätta och utfärda betyg inom ramen för det formella utbildningssystemet. Rätten innebär inte att utbildningsanordnaren kan ta betalt av direkt av individer för betygsgivande utbildning, men väl att kommuner, företag, medlemsorganisationer m.fl. kan köpa utbildning till individer.

Men då skulle man bryta mot en av de bärande principerna för den icke-formella folkbildningen, nämligen att inte underkasta sig statliga kursplaner och sätta betyg, kan man argumentera. Ja, det stämmer, men i en sådan lösning skulle det inte behöva innebära att själva folkbildningsverksamheten blandades in. Det skulle kunna vara så att detta blir en särskild verksamhetsgren inom folkbildningen, precis som kvällsgymnasierna var. Och ingen kan på fullt allvar påstå att folkhögskolorna är sämre folkbildare för att de erbjuder allmän linje som ger högskolebehörighet.

För att minska provokationen lite så kan det vara lämpligt att peka på en medelväg. Det skulle kunna vara fullt möjligt att ge studieförbunden samma rätt som folkhögskolorna har, nämligen att göra s.k. motsvarandebedömningar och utfärda studieomdömen som på samma sätt som allmän linje skulle ge högskolebehörighet.

Individen i centrum

Ytterligare några kontextförändringar som påverkar folkbildningens position är ett allt mer ökat fokus på individen inom vuxenutbildningen. Regeringens strategi med egenförsörjning som yttersta mål har också fört med sig uppmaningar till den formella vuxenutbildningen att koncentrera sig mer på den individuella studieplanen. Den individuella studieplanen ska styra mer än de formella kursplanerna, säger man. Detta måste också tolkas som att målet i den individuella studieplanen ska vara egenförsörjning för individen. Betoningen på detta mål i den individuella studieplanen är så stark att kommunerna t.o.m. uppmanas att erbjuda endast delar av nationella kurser om detta anses leda till egenförsörjning. I dessa fall ska individen få ett intyg och inte ett formellt betyg. Men vänta nu…. Studieintyg har ju även folkbildningen kunnat dela ut..? OM det är så att formella betyg inte är det viktiga längre, då kan ju folkbildningen erbjuda sådan verksamhet utan att hamna i den konflikt som beskrevs ovan. Fast å andra sidan så är ju detta fråga om utbildning som har ett kompetens- och arbetsmarknadsperspektiv, så det kanske inte är något för folkbildningen i alla fall. Eller…? Nya frågor ställs till folkbildningen som en följd av de pågående strategiförändringarna.

Ytterligare en förändring är när utvecklingen av den formella vuxenutbildningen börjar gå mer mot fritt och frivilligt. En av de starkaste rörelserna inom den formella vuxenutbildningen idag är utvecklingen mot ökad valfrihet för deltagarna. Här pågår aktiviteter såväl från staten som från kommunerna, där ett antal av de senare tröttnat att vänta på löften från regeringen utan inför kundval själva. En trolig utveckling av ett ökat kundval är att många vuxna kommer att börja efterfråga folkbildningen som leverantör av denna typ av utbildning. Folkbildningen har ett gott anseende bland svenska folket, och t.ex. vid en undersökning genomförd förra året bland beslutsfattare så hamnade tre studieförbund bland topp tio på frågan vilka formella vuxenutbildningsanordnare man kände till. Även om dessa studieförbund inte erbjöd formell vuxenutbildning. Så hur ställer sig folkbildningen i en situation där individerna faktiskt efterfrågar folkbildningen som aktör inom detta område? Passar man, med hänvisning till sina traditioner, eller..?

När man sätter den individuella studieplanen i centrum så leder det ofta till ett annat intressant resultat – nämligen att den efterfrågan på utbildning som uppstår, inte alltid kan lösas av en anordnare eller ett utbildningssystem i taget. Oftast behöver individen en kombination av olika insatser på olika nivåer. I ett sådant sammanhang kan folkbildningen komma i fråga i två olika roller, dels när individen efterfrågar traditionell folkbildning o form av kurs på folkhögskola eller en studiecirkel, dels när individen efterfrågar formell utbildning genomförd i folkbildningsmodell. Ett sådant scenario kommer att sätta folkbildningens samarbetsförmåga på prov.

Vad är det som efterfrågas?

Den som läst så här långt kan med stigande förundran ställa frågan: ”Vad har detta i re:flex att göra? Det är ju texter som berör folkbildningens flexibla lärande som ska publiceras här.” Svaret är att detta i allra högsta grad har med folkbildningens flexibla lärande att göra. Det som efterfrågas allra mest bland vuxenstuderande idag är möjligheterna till flexibilitet. Det är också graden av flexibilitet som är den starkast avgörande faktorn när vuxna väljer utbildningsanordnare. Det är av den anledningen som det flexibla lärandet varit en hetare fråga inom den formella vuxenutbildningen än inom folkbildningen på senare tid. Möjligheten till flexibla studier är för många vuxna det som avgör om de ska kunna ta steget mot högskolestudier, mot ökad demokratisk medverkan eller till egenförsörjning. Individens livssituation och de förutsättningar eller begränsningar som denna sätter är den enskilt mest avgörande faktorn för deltagande. Efterfrågan på flexibelt lärande kommer också att öka i takt med att högkonjunkturen tar över, och fler personer måste kombinera arbete och studier.

Av den anledningen är den mer övergripande frågan om folkbildningens strategi i en förändrad kontext en mycket viktig fråga för folkbildningens flexibla lärande. Om det ibland har varit svårt att förklara rationaliteten för flexibla studiecirklar och flexibla folkhögskolekurser, så är orsakssambandet glasklart inom andra delar av vuxenutbildningen.

En mycket spännande utvecklingsdiskussion finns att föra kring frågan hur en ny (eller nygammal) roll för folkbildningen, främst genomförd i form av flexibelt lärande, skulle kunna utvecklas på ett sådant sätt att inte folkbildningens själ går förlorad. Om man skulle nå framgång i ett sådant utvecklingsarbete skulle alla vinna på det – individen, folkbildningen och samhället.

Mikael Andersson
Tankesmedjan OmBildning

Kommentera "Ingen man är en ö"

Lämna en kommentar

Din emailadress kommer inte att publiceras.


*