Folkbildningsnätet – nätverket som skulle förena

"united" (CC BY-NC-ND 2.0) by Khuroshvili Ilya
on Flickr"united" (CC BY-NC-ND 2.0) by Khuroshvili Ilya on Flickr

Mikael Andersson skriver för re:flex om Folkbildningsnätets historia och framtid.


Det är snart 20 år sedan de första tankarna kring ett gemensamt IT-baserat nätverk för folkbildningen lanserades. Folkbildningsnätet skulle bli den gemensamma mötesplatsen för folkbildning och folkbildare. Så blev det inte – i alla fall inte fullt ut. Bra eller dåligt? Rätt eller fel? Svaret är inte entydigt. Men att de behov som låg till grund för starten av Folkbildningsnätet fortfarande lever, är helt klart.

Mikael Andersson har arbetat med folkbildning och flexibelt lärande på bl.a. Regeringskansliet och myndigheterna Centrum för Flexibelt Lärande (CFL) och Distum. Han har också arbetat som redaktionschef på Utbildningsradion och projektledare för Folkbildningsnätet på Folkbildningsrådet. Idag arbetar han som konsult vid det egna företaget Tretton2.

Precis som med många andra företeelser som i dag är tydligt definierade så vill man kunna ange ett tydligt startdatum för jubileer, marknadsföring eller opinionsbildning. ”Eftersom vi nu firar 10 (20, 30, 40 …) år, så kan det vara dags att…” Problemet är ju att större och viktigare företeelser inte har ett så tydligt startdatum. Visst startade första världskriget den 28 juli 1914, men ännu viktigare var händelserna som ledde fram till starten. På samma sätt är det med Folkbildningsnätet (ursäkta jämförelsen). Visst går det att sätta ett tydligt startdatum då FirstClass-servern folkbildning.net startade. Men det var inte då Folkbildningsnätet som idé startade.

När det hela började är svårt att sätta fingret på, men 1994 är inte en dålig gissning. Så om inte annat så för att kunna göra ett retoriskt avstamp så kan det vara lämpligt att kunna använda 20-årsperspektivet. I höst lanseras nämligen återigen en samlad sajt för folkbildningen, en sajt som ska ersätta folkbildning.net och Pedagogiska Resurssidorna. Så vad kan vara mer lämpligt inför detta språng framåt än att ta en titt i backspegeln för att ta med de tankar och den utveckling som redan funnits. Om man inte både ser bakåt och framåt så brukar man få se upp istället …

En ny typ av plats för dialog och möten

I alla tankar och resonemang om Folkbildningsnätet har det alltid funnits två grundläggande perspektiv. Det första har varit deltagar- och verksamhetsperspektivet, och det andra organisations- och medarbetarperspektivet. En gemensam mötesplats både för folkbildning och folkbildare, kort sagt. För tydlighetens skull kommer jag att ta upp visionerna och bakgrunderna ur de perspektiven var och en för sig. Men först lite om hur det gick från tanke till faktiskt nätverk.

Under det sena 80-talet och tidiga 90-talet så var ju Bulletin Board System, BBS:erna, de första digitala mötesplatserna. Ett BBS var helt enkelt en server med ett modem kopplat till sig. Genom att ringa från en dator till det modemets nummer kunde man logga in på servern och komma åt de diskussionsgrupper som fanns på BBS:en. Interaktionen på BBS:erna var helt dialog- och textbaserad. Samtalen kunde röra sig om allt mellan himmel och jord. För oss som var aktiva på BBS:er och samtidigt var folkbildare tog det inte lång tid för insikten om att det som pågick var digitala studiecirklar. Allt fanns ju där, dialogen, den totala friheten att vara med eller hoppa av, deltagarnas egen styrning av ämne, inriktning och huruvida ett samtal var slut eller inte. Ingen var formell ledare för samtalet, men kutymen var att den som startat tråden också hade ett särskilt ansvar att hålla koll, moderera och styra upp eventuella olämpligheter.

Problemet med BBS:erna var dock att varje BBS var sin egen lilla värld, helt isolerad från de andra världarna. Att referera samtal från en BBS till en annan var i praktiken ogörligt. Det ledde också i längden till att en BBS kunde stagnera samt att hierarkier mellan gamla rävar och nya färskingar uppstod. Även om dynamiken i början upplevdes som stor så kändes det efter ett tag att det stannade av i brist på näring och nya friska tankar. Det blev också oerhört opraktiskt att ringa tio olika BBS:er varje dag för att vara aktiv i de pågående samtalen.

Potentialen för den här typen av mötesplats med koppling till folkbildningen var i alla fall glasklar. Här kom ett medium som tillät en deltagarstyrd dialog, utan begränsningar i tid och rum. Dessutom blev det lättare för alla att delta i dialogen när den blev mer utdragen i tiden. De som var lite mer eftertänksamma missgynnades inte lika mycket som i ett vanligt samtal, eftersom de ändå kunde ta ordet. Dessutom passade mediet perfekt för kollegialt utbyte, vilket de rena ämnes-BBS:erna visade. Det geografiska oberoendet gjorde också att goda exempel från olika delar av landet kunde utbytas på ett enkelt sätt.

En mötesplats för folkbildning och folkbildare

Det första stegen kring att etablera en mötesplats för folkbildningen togs lustigt nog på två ställen samtidigt. Vid den här tiden arbetade jag som chef för folkbildningsredaktionen på Utbildningsradion. UR valde tidigt att gå in i den digitala världen, och det var enkelt att få gehör för idén att UR skulle etablera en digital mötesplats för folkbildning och folkbildare, som en del i sitt Public Service-uppdrag. Samtidigt hade Folkbildningsrådet börjat arbeta med samma tanke. Ytterligare en lustig detalj i detta sammanhang var att den som drev frågan från Folkbildningsrådets sida inte var en ung data-nörd, utan nestorn Eric Persson som redan vid den tiden var den äldste medarbetaren på rådet. Så mycket för digital klyfta …

De första trevande försöken till samarbete inleddes under 1995, men först under 1996 och inom ramen för Distansutbildningskommittén, DUKOM, blev det allvar. DUKOM hade som uppdrag att utreda och lämna förslag kring distansutbildning med IT-stöd, och folkbildningen medverkade med ett stort antal projekt. Vid genomläsningen av de godkända projektansökningarna stod det klart att det fanns en stark gemensam nämnare – alla projekten innehöll frasen ”… medel för att etablera en egen First Class-server …” Alla projekt ville alltså skapa sin egen lilla IT-värld. Här kickade de negativa erfarenheterna från BBS-tiden in, och varningsklockor började ringa. Nu tänkte folkbildningen gå in i ett utvecklingsarbete med en teknik vars styrka var att koppla samman människor oberoende av tid, rum och organisationstillhörighet – men på ett sätt där isolerade öar skulle uppstå och den största fördelen skulle gå förlorad. Till detta kom naturligtvis även de ekonomiska aspekterna med flerfaldiga investeringskostnader, mångdubblad administration med mera.

Av den anledningen, och med ambitionen att istället lägga grunden till ett samlat nätverk för folkbildningen, beviljade DUKOM och Regeringskansliet medel till Folkbildningsrådet för etablerandet av ett samlat Folkbildningsnät. Folkbildningsnätet skulle vara en mötesplats både för folkbildningens verksamhet, alltså cirklar och kurser, och folkbildningsinterna samtal och möten.

Motiven för ett Folkbildningsnät

Jag återgår till de två perspektiven för att förtydliga motiven för valet av en samlad mötesplats. För deltagarna ansåg vi att det fanns en rad fördelar med en samlad mötesplats. Redan tidigt stod det klart att ”hemma” för en IT-användare skulle komma att bli ett mycket begränsat antal platser. Alla lösningar som närmade sig ”en väg in” skulle bli mer hållbara i längden. För en deltagare intresserad av folkbildningens verksamhet skulle deltagandet i en enskild cirkel eller en enskild kurs alltid utgöra nyckeln till möjligheten att på samma ställe få tillgång till hela det utbud som folkbildningen erbjuder. Den målgrupp som i första hand skulle dra nytta av folkbildningens IT-stödda verksamhet bedömdes ha begränsad eller ingen IT-vana, varför det skulle vara mycket enklare med en enda inloggning och en enda väg in.

Vi såg också hur nya pedagogiska möjligheter skulle öppna sig med en gemensam mötesplats. Den dialog som uppstår i en vanlig studiecirkel blir ju av nödvändighet begränsad till just den cirkeln. På en gemensam mötesplats skulle dialogen kunna vidgas så att flera cirklar och kurser utbytte åsikter mellan varandra. En valcirkel inom ABF skulle kunna ha en dialog med en valcirkel inom Medborgarskolan. Dessutom skulle mer deltagarstyrda samtal mellan olika cirkeldeltagare kunna föras vid sidan om de organiserade cirklarna, inte minst kring ämnesfördjupningar m.m.

Till sist fanns det vid denna tid en viktig demokratiaspekt. Mycket av det som idag är gratis kostade nämligen pengar, bland annat att skaffa en privat e-postadress. En deltagare som väl registrerat sig på Folkbildningsnätet skulle enligt visionen för alltid ha kvar sin identitet där. Detta skulle då innebära att man fick en gratis e-postadress. I praktiken innebar det att för väldigt många människor blev folkbildning.net deras första e-postadress. Här fanns också visionen att folkbildningen i syfte att minska den förväntade risken med en digital klyfta, förutom att erbjuda e-postadress, även skulle erbjuda mötesplatser och grundläggande kunskaper kring IT-användning. På sikt skulle det även innebära möjligheten att publicera en egen, enkel hemsida. Visionen om Folkbildningsnätet som en garant för alla att inte bara ta del av information, utan även bli en informationslämnare och göra sin röst hörd var alltså med redan från början. Men för att detta skulle vara möjligt fullt ut, och framför allt på deltagarnas egna villkor, ansåg vi att en samlad mötesplats var en förutsättning.

Ur organisatoriskt perspektiv var fördelarna med en samlad mötesplats minst lika tydliga. Vi såg framför oss det stora utvecklingsarbete som folkbildningens IT-stödda flexibla lärande skulle innebära. En helt ny verksamhetsform inom ett helt nytt verksamhetsområde skulle utvecklas. Lägger man till alla de variationer som ämnesområden och pedagogiska former utgör, så var det ett gigantiskt arbete som skulle dras igång. Att låta detta utvecklingsarbete ske isolerat inom olika organisationer och på olika platser i landet kändes minst sagt korkat. Det var lätt att se framför sig bilden där alla organisationer parallellt springer längs likartade vägar och ramlar i exakt samma fallgropar allihop. Dessutom var uppfattningen att ett samlat utvecklingsarbete baserat på öppna samtal över organisationsgränserna mycket snabbare skulle få effekt och spridning. Alla ledtider skulle kortas.

Vi såg också stora fördelar i möjligheten att låta olika organisationernas skillnader befrukta bredden i samtalen och utvecklingsarbetet. Även om folkbildningen internt kan uppleva stora skillnader mellan t.ex. det egna studieförbundet och de andra, eller mellan studieförbund och folkhögskolor, så är det i ett större perspektiv så mycket mer som förenar folkbildningens grenar än som skiljer dem. Vår bedömning var att bredare samtal och en större exempelflora skulle lägga grunder med mer individuella innovationer hos de olika organisationerna.

En samlad mötesplats skulle också möjliggöra ett mer kontinuerligt utvecklingsarbete, eftersom mötesplatsen skulle vara tillgänglig oberoende av tid och rum. På samma sätt skulle expertis från olika delar av landet mötas i mindre grupper för kontinuerliga samtal, istället för att vara hänvisade till sporadiska fysiska konferenser.
För att Folkbildningsnätet inte skulle bli enbart en kollektiv nyttighet var det också en viktig strategi att erbjuda varje organisation en egen yta att administrera själva. Det vi såg framför oss var att minimera de administrativa kostnaderna för folkbildningen, genom att centralisera och samordna de grundläggande funktionerna i en digital mötesplats. Till detta skulle då möjligheterna att skapa egna interna mötesplatser och funktioner finnas. Detta genomfördes redan från början då systemet med lokaladministratörer infördes. Alla organisationer inbjöds att bygga sin egen interna struktur ovanpå den grund som Folkbildningsnätet skulle erbjuda.

Från samling till splittring

Även om idéerna och visionerna kring Folkbildningsnätet som den gemensamma mötesplatsen för folkbildning och folkbildare togs emot väldigt positivt så tog det tyvärr inte lång tid förrän det började krackelera. Framför allt från studieförbundshåll ansågs det viktigare att kunna erbjuda tjänster med det egna domännamnet tydligt, än att erbjuda deltagare och medarbetare tillgång till en samlad folkbildningstjänst. Redan efter någon tid startades mötesplatser, där samtal och verksamhet begränsades till den egna organisationen. Naturligtvis fanns det inget hinder mot att deltagare och medarbetare registrerade sig på Folkbildningsnätet också, men eftersom förutsägelsen att ”hemma” skulle vara mer begränsad än vad man kunnat tro visade sig vara sann, så blev antalet användare på Folkbildningsnätet aldrig lika många som det sammanlagda antalet användare inom Folkbildningens IT-stödda verksamhet.

Naturligtvis var det långt ifrån alla som valde att gå denna väg. Framför allt från folkhögskolesidan valde man att använda Folkbildningsnätet både för sina kurser och sina samtal, och både som intranät och som extranät.
Varför valde man att avstå från möjligheten till en samlad mötesplats, då i mitten och slutet av 90-talet? Det finns naturligtvis flera anledningar, och de som valde att avstå är förmodligen bäst skickade att svara. Men jag kan försöka spekulera lite.
För det första har jag känslan av att detta kom att hamna i den allmänna bedömningen om konkurrens. Jag uppfattar att det generellt finns en för stor tro att konkurrensen inom folkbildningen är större än den externa konkurrensen. Frestelsen att försöka skapa sig konkurrensfördelar gentemot andra folkbildningsorganisationer genom användandet av ett eget domännamn var för stor. Likaså tror jag att flera upplevde en risk i att deltagare och elever skulle välja andra organisationer om de fick tillgång till ett samlat utbud.
Min bedömning då som nu är att den externa konkurrensen är farligare. Risken att en individ väljer något annat än folkbildning är större än risken att man väljer en kurs från någon annan folkbildningsorganisation. En sajt med ett brett och rikt utbud är också generellt mer attraktivt för de personer som ännu inte deltagit i folkbildningen.

För det andra tror jag många var ovana och obekväma med att finnas i en utveckling där de inte själva hade hela kontrollen. Det var ju ett nytt område, och var allt skulle landa var långt ifrån klart. I ett sådant läge kan det vara naturligt att känslan av att vilja göra det själv med full kontroll tar överhanden.

För det tredje fanns inte kunskaperna om hur nätet fungerar, helt enkelt för att det inte hade varit så mycket aktivitet. I dagsläget finns det nog ingen som säger att ”Facebook verkar vara en bra idé – låt oss starta ett eget”. Betydelsen av den känsla av öppenhet och egenkontroll, kombinerat med känslan av att vara ”jag i centrum”, som ett större nätverkssammanhang skapar, var inte känd.

För det fjärde fanns det ett oerhört starkt värde i ett ”vara med” i den IT-utveckling som Sverige befann sig i på den tiden. Prestigen i att ha ett eget IT-projekt med utveckling av en ”egen” IT-lösning kan ha varit viktigare än de kostnadsmässiga och administrativa fördelar som en gemensam lösning skulle gett.

För det femte så har det alltid funnits den tekniska aspekten av Folkbildningsnätet. Det initiala valet av FirstClass som teknisk plattform var inte att det var det bästa – utan för att det då var det minst dåliga. Men att ge sig in i denna debatt blir för mycket. Låt oss bara konstatera att det alltid kommer att finnas olika uppfattningar i dessa frågor. Alla tekniklösningar kommer ha sina tillskyndare och sina motståndare.

Ett nytt Folkbildningsnät?

Så visionen om Folkbildningsnätet som den gemensamma mötesplatsen för folkbildning och folkbildare blev aldrig genomförd i den utsträckningen som det var avsett från början. Om det är rätt eller fel är svårt att säga. Folkbildningen är väl etablerad på nätet, och gör viktiga insatser både inom området flexibelt lärande och digital delaktighet. Däremot är det ett oroande tecken att rörelsen över tid snarare har varit att dela upp folkbildningen mer och mer, än att sträva efter att samla den. Där tycker jag att folkbildningen är inne på fel väg.

Men låt oss leka med tanken att vi skulle börja om just här och just nu. Är de orsaker som inledningsvis ledde fram till visionen om en samlad mötesplats borta nu? Där är svaret nej. Vi ser ett ökat behov av folkbildningens resurser för att möta de kompetensbehov som samhället uppvisar och den kunskapsefterfrågan som individerna efterfrågar. Både behoven och efterfrågan blir dessutom mer och mer individualiserad, vilket gör att behovet av samverkan för att kunna erbjuda ett sådant innehåll ökar. Vi ser också att målgruppsproblematiken kvarstår. Den digitala klyftan är inte en egen klyfta, utan en spegling av de andra samhällsklyftor vi ser, och även här gör folkbildningens samlade resurser bättre nytta. Vi ser också en mer och mer fragmentiserad värld på nätet. Och då det för 20 år sedan var en utmaning att hitta information på nätet, så är det idag en utmaning att kunna sålla bland all information. En mötesplats med strukturerad information och modererade samtal om flertalet av dagens viktigaste frågor skulle utan tvekan fylla ett behov. En möjlighet för ett Folkbildningsnät.

Min bedömning är också att vi står inför förändringar på lärandets område som kräver ett nytt samtal om vad som är bildning i kunskapssamhället. De stora möjligheter till informellt lärande som de stora nätresurserna utgör är utan tvekan positiva. Men risken är uppenbar att dessa möjligheter bara blir tillgängliga för de personer som redan har en stabil kunskapsgrund att stå på, samt har tillräckliga IT-kunskaper för att hitta rätt. Jag ser det som en väldigt viktig folkbildningsuppgift för framtiden att säkerställa att alla möjligheter som nätet ger till olika former av lärande blir tillgängliga för alla. Och då menar jag inte att folkbildningen ska erbjuda själva utbildningarna, utan rusta individen för att fullt ut kunna delta i ett sådant lärande.

Ytterligare en utmaning finns i samhällsutvecklingen. Vi står nu i samma typ av samhällsskifte som vi gjorde när folkbildningen föddes. Då var det övergången från jordbrukssamhälle till industrisamhälle. Nu går vi steg för steg från industrisamhället till något annat, kanske kunskapssamhälle, tjänstesamhälle, IKT-samhälle…. Oavsett namn så är fenomenet detsamma. Omstruktureringen skapar ojämlikt fördelade rikedomar och oro på arbetsmarknaderna. Återigen är det en sanning att kunskap är makt. Och återigen kommer det att behöva finnas en folkbildning. Men med det sagt är det långt ifrån säkert att det är dagens (eller gårdagens) folkbildningsorganisationer som kommer att erbjuda den folkbildningen. Rollen som folkbildare i kunskapssamhället är något som måste erövras och inte något som kommer att delas ut. Med den typen av utmaningar finns det behov av en samlad folkbildning som har ett tydligt ansikte utåt. Både för det interna utvecklings- och strategiarbetet och för erbjudandet till individerna.

Nu ska det som sagt snart lanseras en ny samlad sajt för folkbildningen. Frågan är om den ska ses som slutversionen av det gamla Folkbildningsnätet, eller början på ett nytt. Ibland måste saker gå hela varvet runt för att till slut hamna rätt, och av den anledningen skulle jag vilja se den nya sajten som en del båda av det gamla och det nya. Min uppfattning är fortfarande – men av nya anledningar – att både folkbildningen själv och de individer som är i behov av folkbildningen är bäst betjänt av en gemensam, samlad nätresurs. En mötesplats för folkbildning och folkbildare. Ett Folkbildningsnät.

Mikael Andersson

Kommentera "Folkbildningsnätet – nätverket som skulle förena"

Lämna en kommentar

Din emailadress kommer inte att publiceras.


*