Folkbildningens ganska flexibla lärande

"Lápiz Flexible" CC BY-NC 2.0 by Diego A on Flickr"Lápiz Flexible" CC BY-NC 2.0 by Diego A on Flickr
Mikael Andersson

Mikael Andersson

Hur flexibelt är folkbildningens flexibla lärande egentligen? Kanske inte lika flexibelt som det kan låta, och inte mest flexibelt ur vissa aspekter.

Fri och frivillig och styrd endast av deltagarnas önskemål och målsättningar. Så flexibel och anpassningsbar är en kurs eller cirkel inom folkbildningen. Med den graden av flexibilitet så borde ju nivån på det flexibla lärandet inom folkbildningen vara helt oöverträffad. Men jämfört med hur andra bedriver flexibelt lärande så är inte bilden så entydig. Anledningen till detta ligger i de grundläggande förutsättningar som det flexibla lärandet startar från.

Jämförelse

Jag tänkte göra en kort jämförelse mellan folkbildningens flexibla lärande och det flexibla lärande som bedrivs inom den formella vuxenutbildningen. Jag kan redan nu avslöja (spoiler alert!!) att jag inte har för avsikt att säga att det ena är bättre eller sämre, men att det finns perspektiv i båda som kan vara värda att ta till sig,

Allt

När det flexibla lärandet började utvecklas så fanns det under en period en trend att försöka erbjuda maximal flexibilitet på alla sätt. Lite av ”allt till alla på en gång”. Ett vanligt arbetssätt var att rada upp alla positiva möjligheter man kunde hitta och sedan sträva efter att pricka av dem en efter en. Och visst låter de alla så positiva, när du vill, hur du vill, i vilket tempo du vill, starta när som helst, kollaborativt, enskilt, blanda olika utbildningar och så vidare. När man klarat av att erbjuda allt så hade man lyckats. Men det man missade i den ambitionen var det faktum att några i sig positiva möjligheter faktiskt motarbetade varandra. Det finns inget perfekt flexibelt lärande som gör allt möjligt, utan anpassningar och avvägningar måste göras i valet mellan olika ”flexibiliteter”.

Kolliderar

En sådan motsättning hittar man redan i delar av den nötta beskrivningen ”frihet i tid och rum”. Detta är en beskrivning av flexibelt lärande som de flesta känner igen, men då glömmer man att friheten i tid kolliderar med det flexibla lärandets viktiga funktion att erbjuda kollaborativt lärande. Om man fullt ut menar allvar med att vara flexibel i tid så blir det svårt, om inte omöjligt, att arbeta med sammanhållna grupper där deltagarna utvecklas tillsammans.

Tidsgränserna utmaning

Det här har hela tiden varit, och är fortfarande, en stor utmaning i folkbildningens flexibla lärande: hur ska vi erbjuda en efterfrågad flexibilitet utan att göra avkall på folkbildningens adelsmärke – den gruppdynamik som mötet mellan olika idéer skapar inom folkbildningens verksamhet? Visst, kompromisser har skapats. Det FINNS frihet i tid, men det rör sig om timmar eller kanske upp till ett dygn. De flesta cirklar och kurser har regler eller överenskommelser kring de tidsgränser som gäller för svar inom den pågående diskussionen.

Mötet och tiden

Rågången mot den formella vuxenutbildningen, eller lite slarvigt uttryckt komvux, var tidigare det som kallades kontinuerlig antagning, där den formella vuxenutbildningen markerade sin flexibilitet i tid genom att upphäva den tidigare termins- och klassindelningen. Starta när du vill, och sluta när du vill. I samma fråga satte folkbildningen ner foten och menade att deltagardemokrati (påverka mål och upplägg) och folkbildningsmetodik (vi lär tillsammans i grupp) förhindrade detta. Här uppstod intressanta ordväxlingar kring vem som egentligen var mest flexibel. Lika lite som folkbildaren förstod varför den formella vuxenutbildningen rationaliserade bort mötet, förstod komvuxmedarbetaren varför folkbildaren ville begränsa flexibiliteten i tid.

Så hur har flexibiliteten utvecklat sig över tiden? Ja, man kan nog säga att de båda delarna av vuxenutbildningen fortsatt att utveckla sina olika tolkningar eller grenar av flexibilitet. Inom den formella vuxenutbildningen har ökad flexibilitet kombinerats med ökad individanpassning. Möjligheterna att välja hur man studerar ska kombineras med ökade möjligheter att välja vad man studerar, allt för att på mest effektiva sätt nå det övergripande mål som finns i den individuella studieplanen. Flexibiliteten är alltså mer och mer fokuserad på den enskilda studerande.

Olika vidareutveckling

Folkbildningens flexibla lärande tenderar till att i ökad grad handla om den digitala teknikens användning och delaktigheten. Flexibiliteten ligger mer i att bredda tillgången till resurser som kan öka kvaliteten i själva lärandet och understödja det kollaborativa. Intressant är också att beteckningen ”flexibelt lärande” inom den formella vuxenutbildningen mer och mer handlar om blandade lärformer i det fysiska rummet, medan folkbildningens flexibla lärande förefaller innehålla mer av distansinslag. Den formella vuxenutbildningens flexibla lärande har vidareutvecklat friheten i tid, medan folkbildningen vidareutvecklat friheten i rum.

Lära av varandra

Så vad är rätt eller fel, bra eller dåligt? Det går naturligtvis inte att avgöra. Fortfarande har båda grenarna av vuxenutbildningen, den formella och den icke-formella, sina olika logiker. Medan deltagandet i komvux idag oftast är en del av en nödvändig plan för egenförsörjning, så är deltagandet i folkbildning oftast mer frivillig, även om också folkbildningen finns med, till exempel inom olika åtgärdsprogram för arbetslösa som kan upplevas vara tvingande. Av naturliga skäl är då valen av hur de flexibla möjligheterna ska påverka lärandet olika. Samtidigt har de båda varianterna mycket att lära av varandra. Lärandet inom den formella vuxenutbildningen kan tjäna mycket på att utveckla de kollaborativa momenten och även på att öka den digitala delaktigheten. Folkbildningens flexibla lärande har en hel del att lära av den formella vuxenutbildningens arbete att arbeta med blandade lärformer i det rumsbundna lärandet.

Ganska flexibla

Tanken att erbjuda flexibelt lärande i den bemärkelsen att man ska hitta en modell som ger all flexibilitet åt alla, överallt och hela tiden är nog lika omöjlig idag som tidigare. Men det kan kännas bra att veta att oavsett vilken gren av vuxenutbildningen vi arbetar inom så har vi blivit bättre och bättre på att vara ganska flexibla – var och en utifrån sina olika förutsättningar och mål.

 

Mikael Andersson

Kommentera "Folkbildningens ganska flexibla lärande"

Lämna en kommentar

Din emailadress kommer inte att publiceras.


*