Distanslärarna är sin skolas garageband

"garage band" (CC BY-NC-ND 2.0) by duluoz cats on Flickr"garage band" (CC BY-NC-ND 2.0) by duluoz cats on Flickr

Jag har träffat många lärare som jobbar med distanskurser, men det var först helt nyligen som jag insåg vad den gemensamma nämnaren för alla distanslärare är – man är sin skolas garageband. Man finns på skolan på udda tider, man använder en egen vokabulär och ingen vet vad man egentligen sysslar med.

Och jag tror att det är så det måste vara. Distansläraren är en slags nattarbetare som börjar sitt egentliga arbete när de andra lärarna går hem. För det är nämligen exakt den tiden (klockan 17) som de distansstuderande slutar sina civila jobb och loggar in i sitt klassrum. Kvällar och helger, då har distansklassrummet puls. Nu skrivs det, nu frågas det, nu går saker sönder, nu ska saker lagas, nu vill ingen ha rast.

Man kan säga att samhällets besatthet att uträtta allt på dagtid gör att distanskurserna måste utspela sig under alla andra tider.

Det går alltså inte att som distanslärare använda sig av dagsschemat, eftersom det är under kvälls- och nattschemat som allt händer. Om en kursdeltagare inte kan logga in klockan 20.36, då kan inte det åtgärdas klockan 8.00 nästa morgon, det måste åtgärdas 20.36 (okej, äter man en macka just då kan kanske SOS:et besvaras först 20.56). På precis samma sätt är det om en deltagare inte förstår en uppgift vars deadline ligger två timmar bort.

”sweet ThinkGeek LED clock” CC BY 2.0 by Blake Patterson on Flickr

Och, let’s face it, om man som distanslärare själv jobbar mot en deadline, nämligen om man ska ge kommentarer till samtliga deltagare före ett visst klockslag … då kommer arbetet att hopa sig det sista dygnet. Så fungerar psykologin. Men tack och lov är vi distanslärare som ett garageband. Vi vet att det ibland handlar om att köra hela natten. För man kan unna sig att sova ut någon morgon då och då.

Nu säger vän av ordning (och vän av ordning säger detta rätt ofta) att ”något i det här känns flummigt”, ”man måste sätta gränser för sitt arbete” och ”alla kurser på en skola måste ha någorlunda likartade principer”.

Låt oss bena ut de tre frågorna:

  1. Att distanskurser uppfattas som flummiga är inte ovanligt. Särskilt i de ögon som inte förstått att ett klassrum på nätet är lika aktivt som ett klassrum IRL. Men distanskursen är inte flummig bara för att undervisningen sker samtidigt som många brukar besöka pubar och nattklubbar. Distansklassrummet är ingen pub eller nattklubb.
  2. Distansläraren får problem att sätta gränser för sitt arbete om hon behöver vara aktiv 8-17 OCH SAMTIDIGT handleda sin klass på kvällar och helger. Först när omvärlden får förståelse för distanskursens dygnsrytm kan distansläraren helt och fullt sätta tydliga gränser.
  3. Att utgå ifrån att alla kurser ska ha samma arbetstider är det samma som att säga ”jag är tveksam till distanskurser”. Kurser på distans riktar sig nämligen ofta till de som förvärvsarbetar mellan 8 och 17. Hur ska dessa människor kunna få handledning om de tvingas till den när de inte har tid för den?
    Men distanskurserna är fortfarande i sin linda. Och snart är jag övertygad om att hela samhället förstår dess behov och dess speciella kultur. Kanske kommer jag sakna den tid när vi distanslärare inte längre är så speciella, när vi inte längre betraktas som ”det där garagebandet”.

/Hans Carstensen

Kommentera "Distanslärarna är sin skolas garageband"

Lämna en kommentar

Din emailadress kommer inte att publiceras.


*