Det levande ordet

"Conversation" (CC BY 2.0) by Valery Kenskion Flickr"Conversation" (CC BY 2.0) by Valery Kenskion Flickr

Johanni Larjanko, Bildningsalliansen, skriver för re:flex om att höras, synas, googlas, om Descartes och Grundtvig samt om poddcast och folkbildningen.


Descartes

”R Descartes” CC BY 2.0 by Skara kommun on Flickr

“Jag tänker, alltså finns jag”. Det påstod iallafall René Descartes. Fast det var förstås i början av 1600-talet. Kanske har världen gått vidare?
I en materialistisk tid borde vi väl säga “Jag har saker, alltså finns jag”. Sånt som man kan ta på känns mer konkret, eller hur?
Trots att jag gillar att ha saker känns det inte riktigt tillräckligt.
Det finns förstås de som säger “Jag njuter, alltså finns jag”. Sånt ser jag många tecken på i vår hedonistiska tid. Visst gillar jag att njuta av tillvaron, om och när det låter sig göras. Däremot är det inget bevis för att jag finns, bara på att jag känner.
Men vad tror du om synlighet? “Jag syns, alltså finns jag”. Är det inte vad hela grejen med sociala medier handlar om?
Det leder till tanken “Jag kan googlas, alltså finns jag”. I den tanken finns mycket om vår tid. Att vi bara finns om och när andra ser oss.
Men hur ska någon få syn på mig i denna mediaflod?
Och hur ska någon få syn på OSS?

Att slåss om ögonpar

Om jag vill slå ett slag för folkbildning i offentligheten, hur ska jag göra då?
Jag har hört folkbildare säga att vi inte ens ska försöka slåss om uppmärksamheten, eftersom vi ändå inte kommer att klara av konkurrensen. Vi ska göra vår grej, och strunta i det som finns “där ute”.
Det ligger inte riktigt för mig. Jag vill ha både och. Jag vill att folkbildningen ska vara sig självt, inte göra sig till eller sälja sig för att synas. Jag vill också att vi ska synas och vara relevanta i samhället idag.
Så hur göra?
Det är säkert inte lätt.
En strategi går ut på att ta sig in i etablerade medier, tv-soffor, ledarsidor, radiostationer. En annan strategi går ut på att sätta upp agendan själv. Att via sociala medier försöka skapa en närvaro och en direktkontakt till människorna i ett land, kommun, region (ringa in passligt alternativ). Fördelen med att hålla i mikrofonen själv är att ingen kan stänga av den mitt i och gå över till något annat. Nackdelen är förstås att det är så svårt att locka besökare.

Tala, det är så tyst!

En av många möjliga kanaler är audio. En annan är bloggar. Båda har funnits i evigheter, deras storhetstid har kommit och gått. Har bäst-före datum redan passerats? Jag tror inte det. Jag tycker mig se en ny våg av poddcasts på nätet. I Sverige började Folkbildningsförbundet med #fbpodd, en regelbunden poddcast, under 2013. De är nu i gång med andra säsongen. I Finland började Bildningsalliansen med månatliga poddcaster under 2013. Hur har det gått?

Här är vi – var är du?

Båda har haft samma utmaning. Det är inte så många som lyssnar. Jag vet inte riktigt varför. Kanske är de inte så intressanta. Eller kanske tar orken slut när sändningen är klar. Just i det ögonblick marknadsföringen och slå-på-trumman borde sätta igång på allvar sjunker ögonlocken ner mot bröstkorgen.
Det tar på krafterna att försöka synas.
Kanske är det ändå en gemensam angelägenhet. Förra veckan hade vår #fbchatt temat synlighet och massmedia. Där diskuterade vi bl.a. just poddcasten som verktyg. En väsentlig fråga som ställdes var vem den är till för. Lite så här: bara för att tekniken gör det möjligt att sända tv, radio, producera multimedia, blogga, tweeta osv utan en massa utrustning betyder inte det att vi SKA sända, producera, blogga, tweeta osv utan att först ha ställt oss frågan varför. Bra fråga. Men kanske fel ställd.
Jag erkänner. Jag gillar att göra poddcasts. Det påminner om mina år vid radion. Alla dessa sändningar. Att få jobba med ljud. Att i varje situation och vid varje arrangemang där jag deltar alltid tänka ljudbild, intervjufrågor, uppslag och sändning. Ja, jag tycker om att göra radio. Jag gör våra poddcasts så bra jag kan, jag gör det för att jag kan, och jag tycker det är roligt att göra dem. Vad mer behöver man?
Lyssnare förstås.

Vi hörs, alltså finns vi

Ljud har många fördelar framom bild. Produktionen är lättare, de du vill prata med behöver inte hela tiden tänka på sitt utseende, att vända den snygga sidan mot kameran. Ljud är, helt enkelt, en bra kanal för samtal och reflektioner. Poddcastens möjlighet ligger också i att vara second screen. Alltså, du lyssnar, och gör samtidigt något annat. I dag gör åtminstone jag ofta flera saker på samma gång. Att då läsa en text (som den här) kräver ibland mer uppmärksamhet än vad jag orkar med.
Jag frågade på #fbchatt om vi är för osynliga i dagens samhälle. Alltså om folkbildning syns eller om vi bara tas för givna, ungefär som sjukhus, skolor, poliser och busschaufförer. Något man inte lägger märke till förrän det är borta.
Jag fick inget entydigt svar. Kanske finns det inget. Att nätet nu är fyllt av ljud har väl inte undgått någon. Spotify och webbradio ersätter cd-skivor och eterradio. Populära tidskrifter som det utmärkta fotbollsmagasinet Offside har just börjat poddcasta. Gammelmedia försökte först muta in en del av bloggosfären med en väldig massa bloggar, nu gör de samma sak med poddcastarna. Jag tycker vi också ska vara med i detta!
I min vardag och värld känner jag ofta att folkbildningen inte tar hemskt mycket plats, är ganska tystlåten. Därför vill jag poddcasta, för att göra oss hörda. Du vet, vi måste höja våra röster för att höras. Och så var det det där med Grundtvigs idé om det levande ordet. Vad kan väl då vara bättre än folkbildningens egna poddcastar?

Johanni Larjanko
Bildningsalliansen

Poddcast: https://soundcloud.com/johanni-larjanko
Folkbildningsförbundets poddcast: https://soundcloud.com/fbpod/

Om du vill lära dig att poddcasta, se till exempel:
Gör din egen podcast

Kommentera "Det levande ordet"

Lämna en kommentar

Din emailadress kommer inte att publiceras.


*