Om vem som leder samtalet om lärandet

Jag var på konferens för ett par veckor sedan, utskickad för att rapportera om vad som händer och görs inom det vida fältet lärande i Sverige. Det ska genast sägas att dagen inte var anordnad inom folkbildningen och det var en av orsakerna till nyfikenheten. Det finns just nu ett ny- och yrvaket funderande över lärandet och vad det kan innebära inom andra organisationer och institutioner än skola och utbildning. Vinklingen för dagen rörde skapandeprocesser och att hitta möjligheterna för lärandet i framtiden, framför allt i det digitala samhället. Stora tankar, med andra ord. Men kanske ändå en möjlighet att skymta något för framtiden.

Premier och prussiluskadebatt

Orsakerna till det intresset från andra håll än folkbildning och skola är säkert flera. Inom företag och organisationer söker man modeller och metoder och premierar medarbetare som fortbildar sig. Den stelbenta prussiluskadebatten om betyg har säkert indirekt bidragit till att många fått upp ögonen för lärandet. Vad är det egentligen man ska ha i skolan? Betyg? Vad står betygen för? Är inte folk där för att lära sig? Både och? Annat? Vad?

Progressivt

Folkbildningen vilar på en väl beprövad erfarenhetsgrund då det handlar om människors personliga utveckling. Historiskt har vi varit progressiva i flera aspekter: grupper av människor som stått utanför ungdomsskolan, som missat tåget, som vill förkovra sig, revanschera sig, som behövt ändra inriktning eller som bara kommit på att de vill något annat – är våra målgrupper. Vi är alltså vana vid att hantera frågor om lärandet på en daglig grund. Idémässigt såväl som praktiskt.

Visionärt i samspel

Pedagogiska och metodiska riktningar har präglats av en holistisk människosyn, av idéer om frigörande pedagogik från visionärer som Paolo Freire och med arbetets pedagogik från Freinet. Ett inte klent kapital i form av ämneskunskaper men också förståelse för demokrati, samhälle och historia i samspel – allt har bidragit till en värdepedagogik och ett medborgaransvar.

Tilltro och processer

Som bäst representerar folkbildningen generositet och tilltro till människors möjligheter att själva påverka sitt liv: oavsett ursprung, bostadsort, kön, funktionshinder, språk, etnicitet, politiska åsikter – alla är lika välkomna in i vår värld av lärande. I vardagsgnuggandet kommer livssynen för många att modifieras, världen se annorlunda ut – när invanda rutiner bryts upp.

Självklart är man som pedagog i dessa sammanhang intresserad av lärandet. Lärprocessen är till delar en osynlig process med ett mått av magi. En oskyldig kommentar, ett vänligt bemötande, en ny arbetsmetod – vad som helst i den vardagliga, målstyrda verksamheten kan skapa paradigmskiften.

Vi sätter tilliten till fantasins kraft och sneglar åt neuropedagogiken – vad händer i neuronkopplingarna när hjärnan slutar intressera sig för 1 + 1 och istället ser samband i a(b+c)=ab+ac? Vad händer i neuronerna när jag plötsligt ser kombinationerna, när insikter drar upp nya spår i hjärnan? Vad händer i mina kursdeltagares stressade hjärnor när de tvärstannar på gården, vänder sig 360 grader, andas djupa andetag och tar in utsikten?

Men tillbaka till konferensdagen. Den hölls på en inspirerande plats. Ett ställe där den gamla och den nya tidens samhälle möts på ett estetiskt tilltalande sätt. Baren serverade utmärkta kaffealternativ till välvald lista från Spotify, fri wi-fi möjliggjorde arbete i väntan på att programmet skulle starta. Runt om mumlet från kreativa(?) samtal och möten.

Programmet inleddes med en kort, inspirerande föreläsning av en välkänd och kunnig person som berörde nyare kursformer med stöd av teknologi. Därefter var dags för dagens workshops.

Språksvårigheter

Deltagarna kom från en mängd sammanhang och hade skiftande bakgrund, flera från kreativa yrken. Vad som hade lockat dem var kanske inte så tydligt. ”Lärandet”, sa en person. ”Jag har jobbat som lärarassistent.” Samtalen i grupperna fick mig att reflektera över hur svår diskussionen blir – därtill att tänka nytt, innovativt – när man inte äger ett gemensamt språk eller en samsyn. Eller ens funderat över vad lärande innebär. Vad menar vi när vi pratar om lärande? Eget eller andras? Om metoder? Om kunskap? Vad är det som ska läras, tango eller tyska? Påverkar ämnet metoden?

”Expertkunskaper”

Vad som omedelbart hände var att gruppdeltagarna började referera till sin egen uppväxt, skolgång och utbildning. Eftersom man hade dessa – förmodligen oreflekterade erfarenheter – 10-30 år tillbaka tyckte man att man visste något. De ”expertkunskaperna” dammades nu av. Det är givetvis ett dubbelfel: förmodligen hade man inte heller som studerande haft en helhetssyn på människor, skola, samhälle, värderingar, ämneskunskaper, mål, kursplaner, lärande, utveckling, metoder, lektionsupplägg eller gruppstärkande aktiviteter …

• Kunskap – det är sånt som alla ska lära sig. Kunskapen består av sånt som alla är överens om, tyckte min grupp.
• Skolan är en egen, stängd värld som inte har med samhället i övrigt att göra, sa någon, en tanke som upprepats i decennier och blivit en ”sanning”.

Jag höll inte med. Skolan är samhället, beroende av samhället, en spegling av det, resultat av politiska beslut, tilldelning av medel.

Klichétänkande

Nu var jag inte där för att bråka med vare sig kamraterna vid bordet (eller var jag det?) eller ifrågasätta facilitatorernas uppmaning att ”ta höjd för att definiera bästa förutsättningarna för lärande”. Men dagens utlovade innovationsprocess hämtade helt klart material ur en annan tid, ur ett annat samhälle med andra krav och andra förväntningar och problem än framtidens. Och med ett klichétänkande.
Vad själva det innovativa bestod i, känns ännu några veckor senare, oklart. Idématerialet och dokumentationen som togs fram gemensamt i grupperna samlades ihop av ledarna. Vad det kommer att användas till är oklart.

Finanser och försökskaniner?

Dagen finansierades med statliga medel, som del i ett större projekt. Med risk för att bli betraktad som försedd med foliehatt medger jag att jag stundtals funderade på om vi var ovetande försökskaniner i ett experiment som ungefär kan formuleras som ”Vad händer om man frågar vem-som-helst om lärandet i framtiden?”. Allt var gratis för deltagarna: från föreläsare till kaffe. Om något är gratis kan man misstänka att man själv är varan, har någon sagt. Vems var nyttan med denna dag?

Min cykel som jag minns den

Statliga pengar satsas alltså inom fältet lärande – men på projekt som förefaller märkliga för den som har erfarenhet. Det känns djupt oroande att man inte involverar folk med professionella kunskaper och praktik i arbetet med att definiera och tänka om framtidens lärande. Vem annars kan ”ta höjd” än de som är specialister? Att man faktiskt inte frågar cykelfabrikören själv, för att dra en gammal bild vidare, utan plockar folk från gatan för att uppfinna – en cykel: ”Få se nu, jag hade ju en cykel som barn en gång …”

Vem ska leda samtalet?

Den tanke som följer är att det är dags för oss pedagoger och folkbildare att göra oss hörda. Vi kan inte lämna platsen tom åt dem som fabulerar fritt. Vi har kunskaper, överblick, riktning, mål och förståelse – varje dag. Det är vi som ska leda samtalet om lärandet – ingen annan.

Elisabet Norin