Den verkliga skammen är att inte skapa förutsättningar för alla

Ordet "shame" på en husvägg"Shame" (CC BY 2.0) by Anthony Easton on Flickr

Detta blogginlägg av Sandra Jönsson finns också ovan i ljudformat. Texten är inläst av Cecilia Fröberg, Bergslagens folkhögskola

Där satt hon full av skam. Den ofrivilliga oförmågan att ta till sig och att förmedla orden gjorde hennes ögon till hinnor av glas. De såg döda ut. Som när fasa är det enda som skymtas. Hon sa: ”Det är inte så att jag är dum eller lat. Jag har jobbat med det här i flera veckor. Men nu… nu kan jag bara inte säga eller skriva det jag vet.” Jag kramade hennes axel. Så mycket kommer jag ihåg. Men jag vet inte vad jag svarade. Oavsett vad, skulle vilka ord som helst ha bagatelliserat hennes upplevelse av att vara utestängd från en värld som är tillgänglig för många andra, men inte för henne. Hon har dyslexi.

För den som har dyslexi kan olika former av hjälpmedel verkligen befria. Inläst kurslitteratur, talsyntes, rättstavningsprogram i datorn och så vidare. Den digitala åldern har gjort underverk! Jag var ett hjälpmedel, om än ett fullt levande sådant. Under flera av mina universitetsår jobbade jag nämligen som hjälpskribent. Jag var med när studenter med läs- och skrivsvårigheter skrev sina tentor och examensarbeten. Hjälpmedel är fantastiska! Fast har de i ärlighetens namn, om vi ska rannsaka deras innebörd, inte en gemensam nämnare? Att bana väg för det normativa. Text, ord överlag, är den mest etablerade kommunikationsformen i det vi kallar skola. Den som har lätt att hänga med, att texta och att verbalisera kan slå sig fram med full kraft. Den som av olika anledningar inte klarar sig lika lätt får det svårare att slå sig fram. Icke desto mindre utlämnas personen till andras nåd och onåd. Jag har aldrig uppfattat –
kanske på grund av just fasan i de där ögonen – ett hjälpmedel som full fart mot friheten och tänker ofta att tjejen som jag brukade ’hjälpa’ nog är en av de modigaste personer jag träffat. Den verkliga skammen ligger inte i att hon inte fann orden, den finns i det faktum att Sveriges utbildningsväsende, trots ansträngningar, ännu inte lyckats skapa lärplattformar för alla.

”Dislexia nens” CC BY-SA by cuidado infantil on cuidadoinfantil.net

Några av de möjligheter jag ser i flexibelt lärande är att det kan ligga till grund för lärplattformar som verkligen är tillgängliga för de allra flesta. Att alltifrån elever till cirkelmedlemmar, genom att använda olika redskap och media, kan vara delaktiga utifrån sina förutsättningar. Kunskap, erfarenhet och lärdomar av alla de slag behöver inte nödvändigtvis mätas i text. De kan redovisas i form av illustrationer, fotografier, ljud- och filminspelningar, mindmaps et cetera. Jag vill gärna tro, och jag tycker mig se många tecken på, att i synnerhet folkbildningen har anammat tillgänglighetstänkandet. Det satsas bland annat mycket på filminspelade lektioner, ett medium som talar till syn såväl som till hörsel. Två sinnen i en smäll! Ju fler sinnen som engageras i undervisningen, desto tillgängligare blir den. En kurs eller studiecirkel online kan mycket väl bygga på text, film, ljud och bild. Kvaliteten blir inte sämre för det. Snarare tvärtom! Men de textbaserade forumdiskussionerna, information i form av några nedpräntade rader och prov där eleven eller deltagaren förväntas skriva sida upp och sida ner är som gamla schlagerdängor: något vi har fått på hjärnan. Det finns inget flexibelt i dessa strukturer. Det måste väl finnas andra sätt?

Så mycket lättare hennes studietid hade varit – inte för att hon inte försökte övertala sina lärare – om hon hade fått redovisa sin kunskap muntligt. När jag satt där vid hennes sida, hon berättade och jag skrev, tyckte jag uppgifterna var formulerade på så vis att de även hade lämpat sig för att spela in provsvaren eller för ett samtal mellan lärare och elev. Samma sak gäller distansutbildningar. Varför inte låta olika informations- och redovisningsformer backa upp varandra? Att öppna för sådana möjligheter är vad jag skulle vilja kalla för ett tillgängligt och flexibelt lärande. Ett lärande som inte skambelägger eller gör att vissa elever och deltagare känner sig som undantag. Vi befinner oss inte riktigt där ännu, men jag är övertygad om att vi är på väg dit och att det är där vi allra helst vill befinna oss.
/Sandra Jönsson

Kommentera "Den verkliga skammen är att inte skapa förutsättningar för alla"

Lämna en kommentar

Din emailadress kommer inte att publiceras.


*