Svensk folkbildning har i flera år jobbat med att minska den digitala klyftan. Många menar att den här klyftan är ett samhällsproblem med tydlig klassmarkör. Några undrar hur vi ska få alla att följa med på det digitala tåget? Andra undrar om det verkligen är ett problem, det är 2015, självklart har alla internet, eller?

Jag har skrivit om den digitala klyftan tidigare här på re:flex, i Varför söker inte de som behöver oss? Där utgick jag från den skrivarkurs vi driver på Nyköpings Folkhögskola.

I viljan att försöka minska den digitala klyftan med hjälp av en distanskurs finns en märklig återvändsgränd, på en distanskurs kan du nämligen inte vara nybörjare framför en dator.
Samtidigt som drivna skrivintresserade blir allt fler bland våra sökande blir nybörjare allt färre. Varför söker inte de som behöver oss? Hur når vi dem som behöver oss mest?

Det här är något vi stöter och blöter fortfarande, och många med oss, utan att få det konkreta svar vi letar efter. När jag satt på folkbildningsseminarium för två veckor sedan, och lyssnade på hur den digitala verkligheten påverkar oss, fick bilden av den digitala klyftan ytterligare perspektiv.

En bit in i föreläsningen hade vi så pass på fötterna att föreläsaren ville ha diskussioner vid de bord vi satt. Vi var fem stycken vid mitt bord. Jag var den ende som använde facebook, några av de andra hade inte ens en uppfattning om vad twitter är för något. En av mina bordskamrater gjorde till och med en grej av att han faktiskt klarade sig alldeles utmärkt utan en mobiltelefon. Kolla nyheter på datorn var stelt och tråkigt, visst mailades det men där någonstans gick också gränsen för vår digitala diskussion. Eller med andra ord, dessa människor har valt bort de digitala möjligheterna i en sådan omfattning att vi inte kunde hålla en kort diskussion om hur den digitala verkligheten påverkar oss. Vi pratar om välutbildade och etablerade medborgare.

Ska jag vara värderande här? Är jag arg och eller besviken på mina bordsgrannar? De är knappast ensamma om sin attityd till den digitala verkligheten. Var ska jag ta vägen med vår ambition att hitta de som verkligen behöver oss när vissa medvetet väljer bort moderna möjligheter att träffas, utvecklas eller till och med bilda sig.

Om det finns en klassmarkör på den digitala klyfta jag tidigare definierat finns det en klassmarkör även i det nyupptäckta perspektivet. De här människorna kan välja bort digitala möjligheter utan att förlora något. De har helt enkelt råd att göra så här.
/Jan Altsjö, Lärare Nyköpings Folkhögskola